Exponeringar & Snack

Kvinna – aldrig ett liberalt subjekt.

2011-02-11T13:07:00.001+01:00

Europarådet sa i oktober ja till att tillåta vårdpersonal att neka en kvinna abort. Resolutionen får konsekvenser även i länder där fri abort är lagstadgat, däribland Sverige. Sedan några brännande debattinlägg i slutet av oktober förra året har inte svensk media skrivet om frågan eller följt upp beslutet. Det är naturligtvis för tidigt för statistiskt underlag men det finns anledning att tro att tystnaden kan bero på andra saker. En orsak är ett klassiskt antagande om könsroller och en annan en tro på liberalismens grundläggande värderingar.

Först några ord om könsrollens logik, den punkt som RFSU och Vårdförbundet främst lyfte fram i sin kritik av resolutionen.

Argumenten för abort ur en hälsoaspekt är starka. Argumenten mot abort talar däremot aldrig vetenskapligt från en hälsoaspekt för kvinnan. Fostrets liv, hälsosamt eller ej, går alltid först i abortmotståndarnas logik. Att föda barn är en kvinnas biologiska öde och de faror det kan medföra tillhör samma öde. Om medicin och vård kan hjälpa är det förstås bra, även för abortmotståndaren, men om det innebär att rädda kvinnans liv framför det ofödda barnets så tar den biologistiska vägledaren över. Kvinnans ska befruktas, bära och föda barn. Blir kvinnan ofrivilligt gravid får hennes vilja ge vika för det oundvikligt biologiska. Kvinnors kroppar inte är deras egna att bestämma över.

Denna könsmaktsordning skyller vi gärna på de kristna samfundens inflytande men glömmer att EU också gett utrymme för de religiösa att ta över.

EU-resolutionen handlar inte bara om en ideologisk skiljelinje mellan de sekulära och religiöst motiverade krafterna. Det handlar också om att projektet EU med sin liberala agenda behandlar reaktionära krafter på ett naivt sätt. De religiösa bör inte tillåtas det inflytandet men EU bygger på falska föreställningar om jämlika medspelare och i grunden gemensamma intressen.

Resolutionen är ett uppenbart bevis på att konflikten består mellan det ofrånkomligt patriarkala tänkandet och det feministiska motståndet. Rätten till sin egen kropp är en närmast oantastlig föreställning bland sekulära män. Rätten till sin egna manliga kropp. Att de sitter tysta när de religiösa låter kvinnans kropp bli till EU:s är för att det garanterar deras egna maktpositioner. Det är ett typiskt exempel på liberalernas logiska kullerbyttor och hur den liberala jämlikheten är en schimär som upprätthåller ojämlikhet: mellan könen och mellan klasserna. För även om det här beslutet berör alla kvinnor kommer de med pengar även i fortsättningen ha möjlighet att betala för sin hälsa när alla offentliga medel nekar dem den.

Det här är alltså inte bara en fråga om att de sekulära liberala måste skydda de kvinnor som lever i religiöst styrda stater, ur vilket perspektiv debatten än så länge belysts. Det är också en fråga om huruvida vi ska låta EU:s liberala agenda styra över oss och våra jämlikar, oavsett land, kön eller religiösa tillhörighet.

detta är verkligen inte en blogg om löpning

2010-10-09T17:27:00.002+02:00

för jag har skadat mig. Jag fick en jättesnabb cykel (Nishiki - 82) i födelsedagspresent. Istället för att tänka på fart och försiktighet tänkte jag på att steka svamp. Då såg jag ett hinder, försökte väja men cykel vobblade och jag vände framhjulet framåt i ett desperat räddningsförsök- hellre falla under mitt egna beslut än låta ett 3 dm lågt stängsel fälla domen!

Naturligtvis ställde jag mig genast upp och gjorde plats på cykelbanan för alla cyklister som inte stannade för att fråga hur det stod till. Sen kom smärtan på flera ställen i kroppen. Två veckor senare sitter det fortfarande i bröstkorgen så det gör ont att hosta och snyta sig. Lätt att förstå det gör ont studsa omkring på asfalt också.

Egentligen är det inte skälet till att jag inte ska skriva om löpning. Den verkliga orsaken är naturligtvis att ämnet så oerhört snabbt blir uttömt. Eftersom jag egentligen tycker konceptet träning inte är material gott nog för text så handlar ju det till slut bara om att berätta om mina prestationer. Det är ju inte så vansinnigt intressant. Jag är ju inte man!

Prestationer är ju annars lite av ett favoritämne - om inte att skriva om så att skojja om. På min arbetsplats: Lätt att sucka över unga littvetare i nya kläder från Weekday men bedrövligt tänka på professorer som fabulerar sig till livstids titel...
Jag vaknar upp på seminarier med Lars Stenbergs röst i huvudet: "Jag vill ha ett samhälle där folk vet vad de sysslar med och inte bara har hört talas om det!"
Lyssna!

detta är inte en löp(b)logg 3

2010-10-08T08:39:00.000+02:00

musiken att löpa till:

Hanna Hirsch - första halvan av skivan Tala svårt är utmärkt när du inte hunnit göra en fullständig låtlista.

The Go-Betweens - Here comes a city, ganska tidigt under passet när du tar in de omgivande kaféerna, klädbutikerna, lekande barn i parkerna och hundar som pissar på stolpar.

Tant Strul - Dunkar varmt, knyter skorna och försöker ignorera alla människor som sitter på bussar rullandes in i stan, gloendes på oss i tights på trottoaren.

No nos moveran - med någon spansk gitarrgrupp. För att påminna mig om vilket lag jag faktiskt springer för.

Dexys Midnight Runners - Breaking Down the Walls of Heartache. Det handlar bara om takten.

Stiff Little Fingers - Alternative Ulster. Alltid rätt känsla.

Dusty Springfield - I only wanna be with you samt I'll Try Anything. Typisk fredagslöpning.

Morrissey - Something Is Squeezing My Scull. För att det verkligen är så det känns när du är förbannad. Förbannad för att springa är en plåga eller du springer för att komma över nån annan plåga.

The Go-Betweens - Born to a Family, för att få glädje i stegen igen.

Avo 8 - Gone Wrong Ökar på stegen.

Spoon - Well Alright, Skönt bekymmerslös låt.

Jonathan Richman & The Modern Lovers - Roadrunner När benen faktiskt känns tunga så är det iaf en jäkla bra rytm att känna nedslagen av fötterna till.

Au Pairs - You Och sen får gitarröset igång kroppen igen och du orkar springa en bit till.

Yo La Tengo - I Wanna Be Your Lover Den håller på så länge att du orkar ända fram till dörren hem.

detta är inte en löp(b)logg 2

2010-06-16T18:32:00.003+02:00

Idag var jag stel i musklerna och hade inte disciplinen att pressa mig över 8 km. Det gick helt enkelt för slött för mig för att jag skulle tycka det var roligt med ännu ett varv runt gässen i pildammarna.

Jag när en viss rädsla för att löpningen ska göra mig till en torr typ. Idrottare ger ofta ett så vansinnigt tråkigt intryck och jag har alltid levt med bilden av att intresse för idrott är en enkel vardagsflykt. Kunde aldrig bli en bra fotbollsspelare för jag kunde aldrig ge allt av min fritid eller helt och hållet "offra mig" (som det hette). Det var något riktigt fint att offra sig för laget. Det var kul med fotboll men också ett otroligt grupptryck som ledde till kompromiss med sig själv.

Tydligen är det så att kvinnor i fotbollslag känner en mer kollektiv anda än män som spelar fotboll med varandra. Kanske är det därför unga män sprutar kiss på varandra i omklädningsrummen eller tvångsrakar könet på den medspelare som gjort mål? Han ska komma ner på jorden liksom. Såna ritualer fortsätter i lumpen och så klart, föga förvånande, in i andra manliga sfärer såsom poliskåren (senaste nytt från den världen).
Kan ju bara fantisera om att en kvinna som drog ner byxorna på sin arbetsplats inte skulle förklaras psykiskt störd på något sätt. Eller radikalfeminist?

Tillbaka till min träningsverk. Jag är inte svag, jag har sprungit en halvmara. Jag och syster sprang Broloppet i lördags och trots blöta skor, kilometrar av uppförsbacke och köer till vattnet så kom jag in på 1:55:56. Ändå nöjd.
Hejja, hejja, hejja!

detta är inte en löp(b)logg

2010-05-13T11:18:00.004+02:00

Jag sprang lundaloppet 10 km på 51 min och 2 sekunder. Jag gav min främsta konkurrent 6 sekunders försprång vilket var helt ok ungefär två dagar. Trots det placerade jag mig bland de tre bästa i en interntävling. Då dyker en person upp vars resultat är långt bättre och han ska naturligtvis vara med på vår lista vilket petar mig ut från den och de sex sekunderna blir totalt avgörande för min självbild. De sex sekunderna blir en symbol för konkurrentens ständiga försprång i alla avseenden. Eftersom jag är så dålig på att tävla borde jag låta bli. Jag kan inte bestämma mig för om det är värt att satsa allt eller det bara är förgänglig fåfänga att vara ledande. Lite grann är det som att jag nöjjer mig med tanken att "jag skulle kunna ligga först om jag verkligen velat". Nu har jag andra livsmål- högre stående än att jämföra mig med andra!
Jag löper istället för att:
1) hålla mig i trim
2) hålla ångesten i shack
3) imponera på andra

Jag brukar säga att jag springer varannan dag och det är nästan sant. Fredag, söndag och onsdag. Tisdag och torsdag boxning istället. Springer ca 8 km varje gång. Det tar typ 40 minuter. Härmed officiellt att jag hänfallit åt kroppsbyggarkultur. Äntligen har jag börjat uppfylla den önskan och det mål jag satte för mig själv för väldigt länge sen: Att bli stark!
Att vara stark är viktigt.

de intellektuella konstnärerna

2010-05-06T09:05:00.004+02:00

Nu på morgonen skulle jag redigera bilder som jag dröjt en månad med att leverera till ett brudpar. Skäms. Med frukosten fastnade jag vid morgontv:n då Ruben Östlund skulle intervjuas. Han skulle kunna tillhöra det fack av konstnärligt sinnade män som jag bara inte står ut med - självgoda och dryga med en attityd om att de förstått något som vi andra borde...
Men den här regissören tycker jag om. Jag gillar hur han intellektualiserar film och inte sticker under stol med sina pretentioner. Det han säger är på riktigt intressant! Jag ursäktar till och med hans öööh:ande (något slags maktutövande enligt SR-programmet Språket) Filmerna han gjort är helt brutalt underhållande och möjliga att se flera gånger om. Visst hade jag svårt för Gittarrmongot första gången jag såg den. Den bankar förstås på moralens nerver, en moral vi lärt oss som någonstans är mer ett överlägset beskyddande.

Nu ett snabbt hopp till konserten jag var på igår: Matti Alkberg och Kristian Anttila på Babel. Varför?
Jo för att Alkberg står för det äkta, det han sjunger om känns sannt och på samma sätt rått som Östlunds filmklipp. Utan Alkberg stannar musiksverige. Minns du hur vi på musiken i skolan lärde oss spela BQ-låtar? Jag minns hur vi sjöng "patronizing scum that you are..." (och allt återupprepar sig - koppling till Gittarrmongot)

Det var inte Nervernas bästa konsert men jag blev ändå glad. Jag kan inte undgå bli glad av att se dem, lyssna på dem och se hur de påverkar människorna som går dit. Väldigt många i publiken såg inte ut att vara mycket äldre än 17 och de var naturligtvis där för Anttila. Ändå verkade de nyfikna på vad de äldre i publiken gillade med den där överviktiga blonda norrbottningen som ylade på scen. Några buggade på Alkbergs uppmaning och jag kan inte låta bli att se mig själv i deras små taniga kroppar som aspirerar på att vara vuxna.

Har jag ens utrymme för att skriva ner Anttila? Jag tyckte att Paul Weller var en riktigt bra låt när den kom men snart väcktes frågan- Har han kastat en molotov? Antagligen inte är svaret på frågan. Av hans musik fick jag mer och mer känslan av att han försökte skriva ett soundtrack till en generation (typ Håkan Hellström, Janis Jopplin, Refused råkat göra). Kanske har han lyckats för de tonåringar som lyssnar och jag är tio år för gammal men något är fel med hans attityd. Det känns så falskt. Som att han vill få oss att tro han har ett socialt patos men i sjävla verket ska han ge ut en skiva som heter "Svenska flickor". Om han försökte skämta så fattade inte jag. Det tror jag inte beror på att jag är dum, tvärtom. Det kändes som att jag genomskådade bandmedlemmarnas egentliga vilja och drivkraft där de rockade loss med sina instrument. Det kändes som att jag var ofrivilligt där och till slut satte jag mig ned vid baren med en gratistidning (Nya upplagan, förövrigt extremt bra).

Sammanfattning: Verkligheten - bra. Förljugenhet och yta - dåligt.

Ja så måste jag rikta ett tack till Matti Alkberg och Nerverna för att de gör den musik de gör och inte slutar med det. Tack till Christian Ramirez, sveriges bästa trummis (har jag sagt det förut?).

den omvända oordningen (om nazism på 1a maj)

2010-05-04T16:35:00.004+02:00

"Felaktiga liknelser fortplanta lätt sin felaktighet. En mångfald av felaktiga liknelser kan bli världens öde." Harry Martinson

Nynazister demonstrerar på första maj med paroller stulna från vänstern, till och med från autonoma vänsterns antirasistiska budskap. "En för alla, alla för en" användes i Lund för en antirasistisk vecka kring 30:e november 2005. När den borgerliga alliansen kom till makten bar vänstern banderoller med texten "Tar ni LAS blir det knas". Jag undrar om de aktivister i det bruna tåget i lördags verkligen skulle leva upp till den hälsningen. De bar en banderoll med texten iaf. Dessutom flörtade de med Social Forum-rörelsen genom parafrasen "En bättre värld är möjlig." Det var väl det mest radikala de försökte förmedla men ett starkt vittne om hur de verkligen försöker kopiera den autonoma vänsterns manér. Det är något de lärt sig från Tyskland.
De snubblar förstås på mållinjen. De försöker hyfsa till sig och förbjuder subkulturella attribut. Demonstrationsvakterna ber en hårdrockare dra ner byxorna över sina DocMartens. Det gör naturligtvis att fler kvinnor går med dem. Bland tågets banderoller ryms också deras feministiska linje: "Nationalism är för alla" (med ett långhårigt huvud tecknat med lila mot vitt). De nationalistiska kvinnorna kommer med när männen går i raka led. Det var också vad som hände i NSF (senare Folkfronten, numera Svenskarnas Parti) för några år sedan.

Ett försök att lansera sig som arbetarnas alternativ den röda dagen alltså. En ordentlig arbetare som rakar sig, klär sig i vita sneakers, svart vindjacka, går i raka led och förbjuder frihet. Felaktiga bilder fortplanta sig.

Bildspel på Expo.se

nollnolltalets...

2010-01-23T21:34:00.006+01:00

Lista

Ja, känner igen mig mycket i den men det är ändå något som stör så förbaskat. Det är irriterande när någon gör en bäst-av-lista och låter det mest kommersiella dominera. Nej, motivet bakom produktionen avgör inte kvaliteten men jag vill nog hävda det kan avgöra känslan. När vi sorterat genrer är det känslan som återstår för avsändaren som enda medel att nå mottagaren. Igen, nej, jag tror inte att det kommersiella alltid förstör känslan. Ibland prickar det bara så rätt. De stunder då det blivit rätt har listan i stort lyckats fånga.

Crazy in love med Beyoncé var en floorfiller. Jag minns nattklubbar i Bangkok och folk som tog alla steg de vågade medan hon, sångerskan, åmade sig på tv-skärmar ovanför bardisken. Däremot kan jag inte se varför någon mer låt från henne får vara med och verkligen inte varför Britney Spears comeback får plats före Hidden Cameras Ban Marriage eller varför inte Anna Ternheim ens är med. Jag köper den lite kommersiella touchen - det är inte bara musik av band man vill höra varje dag, det är inga Matti Alkberg, ingen Bonnie Prince Billy eller min nya absoluta favorit, Karen O, för den delen heller. Samtidigt finns ju pärlorna där! BD's värdiga avslut, Håkan Hellströms ballader och Martha Wainwrights skär. Jag bockar djupt för The Knife som verkligen gav svensk musik något speciellt under 00-talet och säkerligen kommer fortsätta göra det. Kanske kommer vi se dem i nya konstellationer, för de verkar inte sälla sig till dem som stadgar sig nöjt med ett vinnande koncept. De skapar nog nya vinster. Den elektroniska pop-duon/-gruppen är så mycket 00-tal ändå - flera band återfinns på listan. De har spelat roll för hur det ska låta för att vi som dansade oss svettiga ska hajja till.

Jag förstår listan och samtidigt vill jag möblera om den. 100 låter på ett decennium är 10 låtar om året och det ger för stor möjlighet till utsvävningar.

Vi konstaterade igår att vi slutat vara ungdom och därmed slutat lyssna på musik på det där sättet då musiken får säga ALLT om allt viktigt. Vi hör Florence Valentin och gillar det verkligen, men det fällande omdömdet blir ändå- Vilken tur för dagens tonåringar att det här bandet finns. De måste spela stor roll för dem. De skulle gjort det för mig om jag varit tonåring nu.

Vi har inte slutat gå på spelningar. Vi har inte slutat leta ny musik. Vi har inte ens slutat bli helt betagna av ljud och melodier. Det är bara det att vi inte ger oss hän till bristningsgränsen längre.

Nu kommer iaf ett tips för musik som kan svepa dig bort. Karen O and the kids på soundtracket till Where the wild things are*.

*Barnboken Till vildingarnas land av Maurice Sendak har blivit film i Spike Jonze regi. Känslan av boken finns där med rädslor, vemod och skräckblandad förtjusning. Den håller inte helt och hållet tyvärr med sitt berg-och-dal-baneåkande i känslor och tempo. Men ändå så fin att jag tänker på den om och om igen.

nu är det dags igen att vända sig inåt

2009-09-01T10:13:00.005+02:00

Det är höst och dags att ta tag i sig själv igen. Se till Sina behov. Har tillochmed repeterat lite läsning av C.G.Jung. Märkligt, men när jag reflekterar verkar allt höra ihop med att jag kommit tillbaka till Min bostad och skriver i Min kalender om Mitt liv. Ni får plats.

Tänker på att jag måste fylla år snart igen. Brukar inte vara ett problem alls eftersom jag kräver ljuset på mig. I vanliga fall. Nu blir jag lite arg på mig själv för att jag redan ska fylla så mycket. Vad fan har du gjort?

Längtat antar jag. Som så många andra.

Jag skriver det här inlägget för jag vill få chansen att presentera saker jag vill att den här hösten ska präglas av.
- mer vänskap.
- musik som känns som Lloyd Cole* (den nya gubben i mitt liv)
- anarkism framför partikommunism.
- gratis kurslitteratur.
- lyckade resultat av mina arbeten.
- vackra saker i vårt hem. Som ni gjort, som jag gjort.
- mindre längtan.
- italien.
- gratis kollektivtrafik.
- vandringskängor.
- ett par snygga skor från Blowfish

* Lloyd Cole i urval:
Rattlesnakes
Jennifer She Said
Down on Mission Street
Undressed
Icecream girl

Pledge to the one leader the one sun

2009-06-30T10:45:00.003+02:00

Det här är alltså landet där frihet leder varje steg och man är duktiga på att kritisera Mao tse Tung...men visst är det alltid skillnad på personkult och personer som man påtvingas beundra i största allmänhet?

Säg att du är tveskam till att Obama kan göra skillnad och du får veta att fångarna på Guantanamo nog tycker annorlunda och vilket viktigt symbolsteg det är att presidenten slutat köra bil. Det ena en klen tröst i ett rättsamhälle som fortsätter vara godtyckligt, det andra inte så svårt när man är miljonär och bor på sin arbetsplats.

Och när det gäller sånt man inte får opponera sig emot idag: Säg att du inte är speciellt förtjust i Michael Jackson och du får höra om ett öde liknandes en martyr. Historien skriver: "ett missförtstått geni som inte förstod hur älskad han var." All black American älskling - (jag får inte uppröras för jag är inte rasist)

I pledge not to believe in politicians, be they black or white, democrat or conservative, and definitely not religious ones.

Sydsvenskan reclaims demokrati?

2009-06-15T11:29:00.003+02:00

Ibland verkar sydsvenskans journalister mer politiskt styrda än andra i yrket, ibland verkar de bara vara lika okunniga som majoriteten i deras yrkeskår. Kan inte gärna anklaga någon som får skriva en ledarsida för att vara okunnig, nej det är ju snarare ren politisk motivering bakom retoriken som inte verkar ta läsarens intellekt på allvar.

Gällande helgens Reclaim the Streets i västra hamnen skriver ledaren indignerat idag måndag: ”Nästa demonstration i Malmö måste respektera demokratins spelregler.”

Till att börja med så är demonstration – vilken form den än tar – en del av demokratins spelregler. I den modell av demokrati vi känner ingår också ett statligt våldsmonopol. Däremot så blandar ledaren korten ohederligt när hon påstår att skydd av egendom ingår i demokratin. Det är en förhandlad rättighet – den kan finnas eller inte finnas i en demokrati. En demokrati kan lika gärna vägra polisiärt skydd av privat egendom om det är vad medborgarna vill.
Den svenska demokratiska staten har naturligtvis inte godkänt våld i demonstrationer, det betyder inte att en demonstration som ifrågasätter statens våldsmonopol inte får plats i demokratins spelregler. Demokrati har vi måst kämpa för och inget i historien pekar på att den kampen med nödvändighet är över nu.

Ledaren frågar: Hur dyr blev notan?
När det handlar om demokrati – människors deltagande i samhället – som segregation faktiskt (bevisligen) motverkar, är frågan totalt obefogad. Det är inte samhällsmedborgarnas ansvar om privata näringsidkare kan tjäna pengar på sina affärer eller ej – i den liberala marknadsekonomins filosofi finns definitivt inte heller något sådant inslag!
Ledaren utnyttjar att den är ”oberoende liberal” och tänjer på gränsen in till den konservativa föreställningen om samhällelig ordning. Skulle ledaren föreslå någon slags kontrollinstans för ekonomisk kalkyl när demonstrationer ska ges tillstånd?
- Hejdå strejkrätten! Kanske?

”Medborgare i skottlinjen för fientligt inställda demonstrationståg kan börja reagera mot mötes- och yttrandefriheten. I Malmö är denna trista utveckling redan ett faktum.”

Betyder det att demonstrationer inte får vara fientliga eftersom det kan locka fram negativa reaktioner? Vilket absurt resonemang! Så om tex. arbetsplatsstrejker leder till att företag ger de anställda sparken så är det arbetarnas eget fel? Eller om nazister hotar med att bränna ner moskéer så är det muslimernas eget fel eftersom de manifesterar sin religions distinktion mot svenska kyrkan? De upplevs definitivt som fientliga av nazisterna – fientliga mot ett ordnat samhälle liksom Reclaim the streets upplevs av de boende i västra hamnen.

Ledarskribenten har väl så rätt då hon pekar ut att hotet ligger i att spelregler inte följs – Regler i ett spel ska resultera i rättvisa.
Problemet är förstås att ledarskribentens så kallade regler ger olika resultat beroende på vem som spelar...Det är hotfullt när demonstranterna visar på den ingrediensen i demokratin.

Huvudlösa saker man gör utomlands

2009-04-14T13:30:00.001+02:00

… som att jag nu är beredd att baktala sonen resp. brodern till några av mina bästa allierade här. Han och jag har aldrig haft någon egen relation. Igår var han artig nog att ändå ta med mig till ett firande av Song Krang hos en av hans vänner. Detta trots att jag är alldeles för osäker på min thailändska för att våga prata med andra än små barn eller försäljare. Det enkla språket har jag erövrat.
Firandet av denna högtid är ett stort vattenkrig med de obeväpnade gatutrafikanterna som bästa mål. En del kör sina motorcyklar upp och ner för gatorna bara för att bli blöta! Andra åker bak på en pick-up med stora tunnor vatten och kastar tillbaka på de som med vattenslang står redo utanför sina hus. Vi hade vattenslang, en tunna att fylla och whiskey att dricka. Det var väl tiotalet män, två kvinnor förutom jag och fyra små barn. Barnen fick röd fanta att släcka törsten med. Jag fick whiskey med cola och min vän drack glas efter glas med whiskey on the rocks. Jag tappade räkningen på hans intag men var uppmärksam. Han hade trots allt kört oss dit och inget talade mot att han trots allt skulle köra oss båda hem igen.

Leken var förstås kul. Det är kul med vatten om man slipper frysa! Det är kul med främmande människor som kommer fram och smetar gips i ansiktet på en. Det är kul att leka med barn. Fäderna, eller deras vänner, männen mellan 25 och 35 var kul men inte alltid. Det är kul att höra dem spela och sjunga, att prata strunt och skratta. Det är inte alls lika kul se deras attityd till kvinnor. De älskar sina fruar som är lika mycket med på festen. Männen tar ansvar för att barnen inte lämnar trottoaren eller springer på de våta stenarna.

pojke med vattengevär på min gata

När kläder blir blöta lägger de sig om de människans former. Om man är klok nog att ta en större skjorta på sig men den råkar vara vit så bh-n syns igenom, då ber man sin man att få låna hans blöta linne att trä över. För att dölja insyn. Om man bara inte bryr sig eller nu tar en tight tröja eller en vit tröja just den här dagen för att få visa upp sig lite – då får man skylla sig själv. Det var faktiskt vad min vän sa i bilen när jag tillslut vågade fråga honom om vad han tyckte om nakenheten som vattenkriget frambringade. Han sa att det var synd att en del tog chansen att ta på främlingar de annars inte skulle våga röra men att alla som var ute den här dagen visste ju vad som väntade och då kunde man ju klä sig därefter... Lekens baksida sågs som en självklarhet.
Tidigare under dagen så hade förstås många tjejer passerat oss på gatan – en del surmulna tonåringar som klätt upp sig helt i onödan och nu inte kunde skratta åt saken. De möttes av extra mycket vatten och gipskletande i ansiktet från vårt gäng. För att frånta dem allvaret och själva kunna leka när de var 20 år äldre.

Så kom det två extremt långa (för att vara thailändskor) slanka kvinnor i minimala skjorts och avslöjande toppar. Den ena, i vit blus knuten vid naveln och med rosa bh under, fick extra mycket uppmärksamhet. Inte bara från männen på min sida som sinsemellan lade kommentarer om hur snygga de båda var, men också från ett macho gäng från andra sidan. Dessa satt utanför sitt motorcykelgarage och spelade reggae på högsta stereo. De sprang över gatan för att få med sig tjejerna till sin sida. Den ena satte sig bara ner och började prata i telefon. Den andra, hon med genomskinliga vita blusen, blev meddragen hyfsat villigt. Väl på andra sidan såg allt betydligt mindre frivilligt ut. En man som höll henne om midjan bakifrån, en framför som höll fast hennes armar. Hon försökte gå, de höll henne tillbaka. Gruppfoton togs. Hennes kroppsspråk sa nej och när hon tillslut nästan fick gå så slog hon ifrån sig deras vädjande händer. Några följde efter henne till vår sida där hennes vän satt fortfarande försjunken i sin mobil, ouppmärksam på det som hände runtikring. Nu såg man också hur den vita blusen sa nej till männen när de slet i henne och insisterade på att hon skulle komma med dem tillbaka. Jag gick fram och drog isär en man ett huvud kortare än jag från henne och bad honom sticka – Gå då! Gå då med dig!
Hon tackade mig med dov manlig röst men rakt i ögonen och trippade iväg. Den lilla killen blev förstås arg så jag hällde lite vatten på honom och sa skämtsamt – Kyl ner hjärtat! Eftersom jag skrattade och alla andra skrattade så skrattade också han.

Senare försökte jag insistera på att min vän skulle stanna med sina vänner och jag ta en taxi hem. Hans artighet var dock så stor att trots mina försök att undvika så blev jag tvungen åka med en drucken chaufför i Bangkok, igen.

rött som inte riktigt är rött

2009-04-13T06:33:00.006+02:00

Nej det är ingen fara med mig som bor i en sömning stadsdel. Det finns inte riktigt något av värde att spärra av här. Ibland är det ett motorcykelgäng i röda tröjor och bandanas som drar förbi och man ser taxichaufförer som flaggar rött. Annars är det väldigt mycket Song Krang (Gammalt nyår och vattenfestival) just nu. På väg till mitt internetställe blev jag överfallen av små barn med färgglada vattengevär. Motorcykelchauffören saktade in när han såg dem och ropade : Vi vill inte att ni skjuter på oss! Jag blev blöt, inte han. Det gör ju ingenting eftersom allting torkar här. Inte så snabbt i luftkonditionerade kafeer. Promenaden hem var värre och jag hukade min kropp över min bärbara pärla!

De röda då ja, klart de är våldsamma men det går ganska lugnt till. Många har lämnat huvudstaden för Song Krang så det är väl egentligen mest delar av stan som blir utan massfirande. Den röda färgen ska inte misstas vara socialistisk. Det är visserligen de röda som lockar arbetarklass och bönder (och de är inga småborgare här). Samtidigt som de kräver mer demokrati och transparent politik som tjänar också de fattigas intresse så sluter de upp bakom Thaksin. Han är lika mycket man från överklassen som de gulas politiker. En del av förklaringen ligger förstås i hans popultistiska politik under sin tid och att han faktiskt blev avsatt i en stadskupp. Det finns dock många skäl till att vara riktigt tveksam till Thaksin och hans män. (En framträdande kvinna finns, det är drottningen på de gulas sida) Han är ännu en makthungrig politiker i det här landet.

The Nation är en engelskspråkig dagstidning i Bangkok, den här sidan är INTE the Nation men har ett roligare nyhetsvärde.

Det e lugnt. Kanske är det sant att de flesta vill ha mindre politik och mer kul.
En vanlig röd demonstrant

spirit on the water

2009-03-27T14:24:00.004+01:00

i Ban Phe där jag bor ibland

I am the first beam of sunshine in your morning

2009-03-26T12:36:00.003+01:00

åååh jag vet inte vad min uppsats ska kallas. Har inte ett arbetsnamn.
Skulle namnet på uppsatsen få dem som frågar att förstå? Jag undrar verkligen det. Jag behöver någon annan att namnge den när den väl är färdig. Jag är alldeles för tendentiös. Idag heter uppsatsen: ”Thainess – in your face! You Burmese immigrant”
Kanske bättre titel på en hc-låt från 90-talet. Nu gjordes det väl knappast sån musik i Thailand, alltså med såna texter. Även om Thailändska fritänkare har lidit under repression så finns ganska mycket publicerat som kritiserar staten, religionen och monarkin. Det är alltid uppfriskande att läsa.
Ingenting kan jämföras med den svenska politiska kontexten. Mina referensramar omvandlas var dag som jag lär mig något nytt om politik här. Bra läsning är min ”chef” på OnAsia, Yvan Cohens blogg Slightly Pixelated

Pasit, en thailändsk man som läser mänskliga rättigheter här frågade om jag hade läst den ökända boken The King Never Smiles och vi fnissade när jag sa att det hade jag men att jag naturligtvis inte tagit den med mig hit. Pasits haltande engelska konkluderade ”lack of democracy”, min haltande thailändska svarade, brist på politisk frihet. (anarkismen finns i alla språk, men det trodde ni inte jag kunde säga va?)

Vi åt lunch tillsammans och då dök det upp en pakistansk man som också läste MR. Han sa att han hade sett mig men jag kan ärligt inte komma ihåg honom någonstans ifrån. Efter lite artighetsfraser som egentligen gick ut på att ta reda på min ålder, vad jag gjorde här samt komma överens om att jag har ett väldigt ungt ansikte, gick han rakt på sak att han minsann hade kontakter inom thailändska akademin som jag absolut skulle ha nytta av att träffa. När han därför fick mitt telefonnummer och namn kom den lilla lilla gliringen som jag i maggropen visste skulle komma, för det gör den alltid i sådana här lägen, men den sortens män. ”Oh your name is pronounced Krian in pakistan and you know what that means?” Jag sa nej helt ärligt men anade att något fint, antagligen romantiskt, skulle komma. ”The first beam of sunshine in the morning.” Det är mitt namn det. Själv hette han modig. Som en riktig man.

Nationen är en man

2009-03-02T07:10:00.000+01:00

Jag arbetar mig igenom Ania Loombas avhandling Colonialism/Postcolonialism (2nd ed. 2005) och funderar på hur det kan hjälpa mig att bättre förstå Thailand, samtidigt ligger jag på stranden och skäms lite inför trädgårdsmästaren för min nakenhet trots att jag bär baddräkt. Det utmärkta kapitlet ”Colonial and Postcolonial identities” ger en diskursiv genomgång av hur också kolonierna porträtterades genom genus och sexualitet.
”Women on both sides of the colonial divide demarcate both the innermost sanctums of race, culture and nation, as well as the porous frontiers through which these are penetrated.” (Loomba 2005:135)

Amerika och Afrika var nakna kvinnor som upptäcktes, vilda kvinnor som civiliserades av kolonisatörerna, mystiska naturväsen (Pocahontas) som får tillgång till kolonisatörens välstånd (överläge). Sådan var ikonografin alltså. Den vita mannen koloniserar det mörka landet (dark continent) Mörkret är också det feminina i motsats till ljuset, upplysningen, mannen. Riktigt så enkelt är det inte i fallet Asien. Där mötte kolonisatörerna en annan typ av civilisation med starka regenter och Loombas drar slutsatsen att de: ”could hardly encode themselves as the male deflowerers of a feminised land.” (Loomba 129) Därmed används en annan ikonografi (bland annat är Asien porträtterad som en påklädd kvinna, ofta ridandes en kamel (symboliserande upphöjdhet) och på huvudet bär hon blommor eller frukter (symboliserande överflöd). (129) Den asiatiska mannen blir därför feminiserad i sitt porträtt, ofta homosexuell eller översexuell och därmed är det den europeiske mannen har att erbjuda i slutändan bättre för den asiatiska kvinnan – trots de persiska kungadömenas rikedomar.

Ändlöst tråkiga berättelser om vita män och koloniserade kvinnor följer genom historien. Kan det hjälpa mig?
Vad har det med Thailand att göra som aldrig blev koloniserat?
Jag vet inte riktigt säkert ännu inför vem den starka nationalismen växte eller om jag kan tänka mig Thailändsk nationalism som feminint genuskodat?
(Jämför moder Svea)

Tänker på filmen ”The King and I” som blev djupt kritiserad för att den insinuerade en kärleksrelation mellan den nostalgiskt hyllade Rama V och en enkel skolfröken från England. Naturligtvis otänkbart att hon skulle komma en kunglighet, närmast en himmelsk varelse, så nära.

Sedd i samband med ovan beskrivning av koloniserat land är inte den här filmen egentligen en symbol för Thailands oövervinnlighet? Den borde tagits emot med öppna armar för att den manifesterade styrka! De borde inte vänt den ryggen med simpla rasistiska förtecken (en Siamesisk kung och en enkel utlänning?)
Anna, som huvudpersonen heter, kommer att beundra det civiliserade Siam, den civiliserade kungen (som varken är homosexuell eller depraverad på annat sätt) och blir ett bevis på att England kan erbjuda Siam något om Siam själv vill. I det här fallet det engelska språket till kungahuset för att vinna internationell mark. Kungen själv behöver dock inte hjälp. (Siam är mannen, England är den underordnade kvinnan). En fantastisk historia egentligen som ger ett rakt och enkelt svar på frågan varför Siam stod emot kolonialism – Siam var starkt, likvärdigt och respektabelt. Siam var en man!

kapitalismen - det ljuva livet 1:0

2009-02-23T16:18:00.005+01:00

Runt hörnet från mitt hotell står en liten vagn med 4 burkar kaffebönor på. Därtill socker, creamer, kondenserad mjölk och en varmvattenbehållare. Bakom vagnen är det öppet in i ett hus och på ca 15 kvadratmeter finns några bord, udda stolar samt modetidningar och en gammal telefon som retro detalj. Faktiskt lite annorlunda än de flesta kaffeställen. Jag ställer mig i skuggan inne i affären medan jag väntar på samma kaffe som dagen innan. Svart, kallt, sött. Likadant som varje dag om jag bodde här. Även mannen som säljer kaffe är annorlunda än de brukar vara. Han ser liksom motorcykeltuff ut. Hans kompis som är med varje dag, varje gång jag går förbi, är en uppbar thailändskt feminin figur. Han har lagt sig till med en blyghet jag inte är van vid. Lite snabbt sa han första dagen - du är vacker! Sen fnissade han. Idag frågade han om jag inte var supermodel. Jag kontrade med att ta reda på det thailändska ordet och han fnissade bakom sitt modemagasin. Jag tog mig hem till (acharn) Gaew och fick sojamjölk med små geleaktiga saker i. Sen vidare förbi olika affärer längs Ratchada ner mot Sukhumvit. Eftersom jag trivs väldigt bra i Bangkok hade jag börjat fundera på varför jag inte är här istället för vid en tråkig lugn strand. Jag var på väg till ICRC på soi Nana när denna lilla gata påminde mig starkt om varför jag inte vill bo här. De som läst sina guideböcker vet och männen som besöker det fördömmer min sort. Det här var den internationella hubben på 70-80.talet. Innan Kao Sarn Road och min generation började med backpacking. Hit kommer unga personer fortfarande förstås. Unga män och gamla män som köper sex. När jag skyndar mig som en katt bland hermelinerna längs gatan så hoppas jag det inte syns på mig vad jag tänker om dem. Jag försöker att inte tänka fula tankar om dem. Jag försöker att inte känna min underlägsen kvinnorna i barerna och lika fullt vill jag öht inte ens fundera på mitt köns ställning just här och nu.
Svaret på din fråga - du som köper sex här - Bara för att lönearbete i sweatshops, i gatuköken, som städerska i överklassens hem är lika mycket prostitution av sin kropp så går jag inte med på att det här är ok för att kvinnorna tjänar mer pengar. Jag går med på 100% respekt för de som säljer sitt sex. Det ska vara säkert. De ska få ordentligt betalt. Men jag går inte med på att det är en lösning på problemet. Lika lite som högre lön är lösning på klasskriget. Det är ändå en performering av maktförhållanden och sådana går jag aldrig med på.

ny konservatism

2009-02-22T16:26:00.005+01:00

Som jag skrev i ett paper i höstas så visst finns det en klar länk mellan ökade nationella säkerhetsdekret och auktoritärt styre i Thailand. Jag skulle inte påstå att det började med senaste militärkuppen. Det var enbart ett bevis på en tradition av att släppa fram nationalistiska och konservativa krafter i orostider. Det finns uppenbarligen en stor kontrollaparat som inte vill se demokrater ta över. Tyvärr visar ju naturligtvis Thaksin Sinawatras period som premiärminister att ett mer öppet demokratiskt samhälle öppnar för n y a aktörer av makt och korruption. De konservativa krafterna var vana att ha den här kontrollen, en demokratisk stat öppnar för andra makthavare - inte nödvändigtvis mer demokratiska gentemot de som är maktens objekt.
Förstås.

Så till dagens: Detta gör vi för nationens säkerhet.

Asian Human Rights Commission
skriver en uppmaning till makthavarna att inte låta brottet lese majesté ta såna proportioner som de anser det har fått i thailändska rättsväsendet.
Bangkok Post rapporterar att just nu är 4000 internetsidor blockerade på grund av lagarna rörande yttrandefrihet och kungahuset.
Vem som helst kan anklaga vem de vill för brottet. Det är just nu 17 pågående fall i Thailand med en australiensare nyligen benådad efter ett halvår i fängelse. Jag betvivlar liksom många andra på allvaret i deras brott. Att dessa, om än de är få, vågat säga något över huvud taget är ju dock positivt.
En ny hemsida upplagd på parlamentets server uppmanar medborgare att ange de som de tror har kritiserat monarkin. Lite lagom obehaglig kontroll som gäckar till än värre fantasier.
Nu tror jag inte att kopplingen mellan skydd av monarkin och de konservativa krafterna är helt uppenbar. Jag är inte säker på att den finns alls på annat sätt än som ett politiskt verktyg. Alla vet att de som är emot kungahuset är emot en av de viktigaste pelarna i konstitutionen. Den tredje är buddhismen och den första är naturligtvis nationen själv. Jag tror att ökningen av lagförda lese majesté brott med den sittande regeringen, tillkommen med hjälp av militären, är en uppvisning i makt och social kontroll. De är uppenbara nationalistiska konservativa krafter som vill ge det enkla budskapet om gemenskap - tradition (dvs. trohet till nationen i det här fallet). De som har läst sina historieböcker (inte de som är reviderade av makthavarna själva) vet att det inte är ett självklart giftermål mellan nationen och monarkin. Den moderna monarkin formades tvärtom i en kompromiss då deras före detta makt lades åt sidan och med det den (då) traditionella synen på landet Siam (obs skillnaden). Det var en annan konservativ föreställning om maktcentrat än denna nationen Thailand som förespråkas av dagens makthavare.

Alla soyahjärtans dag

2009-02-14T12:02:00.003+01:00

hjärtan i soyaproteinkött. så på riktigt de bara kan bli.

dagens lyssningstips blir ändå åt det traditionella mindre övertolkande hållet
Antony and the Johnsons - Fistful of love

hitta Stig Dagerman igen

2009-01-11T13:32:00.004+01:00

- en textmakare som fattats i mitt liv några år då jag bara levt med minnet av stark identifikation. Vill igen hitta de texter som ger förklaring, ro och tröst.
Den här texten fångar flera i min absolutaste närhet nu - mig själv och de som skulle förakta den och att jag skriver den här.

"Jag saknar tro och kan därför aldrig bli någon lycklig människa, ty en lycklig människa ska aldrig behöva frukta att hennes liv är ett meningslöst irrande mot den vissa döden. Jag har varken ärvt en gud eller en fast punkt på jorden, varifrån jag skulle kunna tilldraga mig en guds uppmärksamhet. Jag har heller inte ärvt skeptikerns väl dolda raseri, rationalistens ökensinne eller ateistens brinnande oskuld." [...]
"[...]om en sak är jag övertygad: att människans behov av tröst är omättligt."
[...] "Balansen är en smal tilja. jag ser mitt liv hotat av två makter: å ena sidan av måttlöshetens glupska munnar, å andra sidan av den snåla bitterhet som är sin egen föda. Men jag vill vägra välja mellan orgien och askesen, även om priset blir en hud av myror. Det räcker inte för mig att veta, att allt kan ursäktas under hänvisning till lagen om den ofria viljan. Det är inte en ursäkt för mitt liv jag söker utan det som är motsatsen till ursäkt: försoning. Det går slutligen upp för mig, att all tröst som inte räknar med min frihet är bedräglig, är blotta spegelbilden av min förtvivlan. Ty när min förtvivlan säger: Misströsta, ty dagen är omgiven av två nätter, ropar den falska trösten: Hoppas, ty natten är omgiven av två dagar."[...]

ur Vårt behov av tröst är omättligt av Stig Dagerman (1952)

Hemvändarkonsert med Euskefeurat

2008-12-30T15:39:00.003+01:00

Värme är känslan i sammanfattning. Värmen sammanfattar glädje, kärlek, humor och vänskap. Nostalgi över hemtrakten smög sig in i huvudet och tankar tog plats som jag inte känner igen. Längtan till ett rött hus av trä med träd tätt inpå knuten. Ligger i backe med smörblomster och om vintern ett tjockt lager snö som ständigt glimrar. Nära den glemmande älva (glimrande älven). Längtar efter glädjen i det lilla och tryggheten i det stora. Sitta i stugan och spela musik med dig omgiven av foton jag gjort, prylar av Kristin och i tovade tofflor av Emelie. Föreställde mig nog för första gången att jag skulle kunna vara här igen. Föreställde mig att det var det här som var på riktigt. Föreställde mig att "det är hit man kommer när man kommer hem".

Ronny Eriksson tog tag i saken som min kära vän Martin alltid pratar om att musiker med socialt patos måste göra. Han har pratat socialism och allvar med flera musiker som inte velat använda sin idolroll till ansvarsfull politisk påverkan. Ronny skämtade om allvarliga saker på ett sådant sätt som gick hem. Efter låten "Ge dem vad de tål" talade han om direktören som var så värdelös att han fick gå efter bara 1,5 år men som ändå fick en 15 miljonerspension för att det så att säga var marknadsmässigt. "Att alla inte kan vinna rår marknaden inte för." Ronny föreslog att det mest marknadsmässiga vore att låta direktörena dö i förtid. Ja han sa också något om att skjuta dem och därmed ge headhunting en ny betydelse.
Littorin humpan fick sin förklaring. Tänk att bli en årets arbetare som i pris får äta lunch med arbetsmarknadsministern! Det ville i alla fall inte sångens jag. Euskefeurat lät inte heller pubilken vara ifred när de förklarade sitt förakt för SD och de politiker som styr och redan bedriver sån politik. På det ljöd Bengt Ruthströms vackra stämma när han sjöng om Flyktingarna. Jag tänkte att det nog faktiskt satt en och annan där som dels röstat på modernaterna som "det nya arbetarpartiet" och säkert kunde tänka sig se SD i riksdagen efter nästa val. Fastän de inte är många här, enligt rösträkning och opinionsmätning, så behöver nog alla människor som njuter av känslosam musik också känna kopplingen till den krassa verkligheten.

Jag får inte fotografera här. Min familj säger nej och när jag träffar vänner är det nattmörkt och inte så lätt att ta enkla minnesbilder. Den här krabaten har varit en så pass stor del av hemmavaron i jul att en bild på honom får plats.

hud som bränner

2008-12-29T12:46:00.001+01:00

sår

Andrés spelar i mitt huvud, spelar roll

2008-12-23T20:40:00.003+01:00

Annarki// Grioa

Jag hade vandrat in med tro hopp och kärlek
en kropp och en ärlig lögn skriven i blod på
en hägring av buntar med papper som ryker
gissar mig fram bland fabriker den här räven strävar
mot surare rönnbär klättrar i träden
jag pissar på din silversked hellre en squattad lägenhet
än synvillor med fem rum och kök

vårteckenspråk// Grioa

Förlåt för att jag alltid dansar fel dans till fel takt
men dom ritade sulorna på golvet leder ingen vart
vi må ha svårt för samtal nu men vi har hela vintern på oss
att lära vårteckenspråk hur mår du?

Vägen hem är lång och vass bland förmånga stängda dörrar
både samtidigt och sammanlagt jag hör gravida magar kurra
när jag lyssnar efter livets takt jag har släppt alla mina tonår
på ett och samma kassetband och grus i skon är diamanter
än sen dom värker likadant och tio år försvann i luften som nyårs sms
och det är lätt att rymma hemifrån men det är svårt att hitta hem igen
men det är ett nytt år snart Andrés jag jag vet jag är inte olycklig
bara nykter vännen min och du har duschat huden skrynklig blir man
nånsin riktigt ren och jag kan hålla dig försiktigt som du nyss brutit ett
revben springstanna vi välter staden säg ditt namn i minusgrader
sjung ditt namn när ingen märker för vinterandedräkten klär dig

Mitt i i-land// Grioa

Hej jag heter Andrés (...) och jag är 20 stycken år
jag har en cykel här utanför och föddes en koltrast härifrån
jag mönstrade hit 89 till världens rakaste mönster
en fröken och svenska 2 ett av världens vackraste språk
och världens öppnaste fönster för några dagar sen
bara ett stenkast härifrån hade polisen ryggen åt fel håll
igen i mitt Sverige det fagra blonda husknuts-sverige
det fina lätta sakta tumlande sugande på tummen undrande
smörgårdsbordsätande paketöppnande mitt Sverige
en frostig sprav i min atlas allas pulserande producerande
andas fritt-sverige polisingripande och taggtråds-sverige
barrträds och allemansrätt och riksvägsinringade födelseland
mitt Sverige välkomnande hårt arbetande i kudden skrikande
lovikkavants-värmande leende solstråls-sverige mitt Sverige
öldrickande snusande underbara stråk lugnande mellanmjölkssmuttande
rådsjursäppelmatande gräsfläckande bussåkande nästan demokratiska
mönstrande avrundande undrande om det är mitt Sverige
enkelriktade rondellälskande jämlikhetsträvande konstiga oförstående
förstående torrsnökvävande asfaltsbetäckta multikulturella mångfasetterade
säker post och moms-sverige brinnande släckta osläckta sitta på sofflocks familjebilsseriekrockande lockande midsommardanshoppande ett land vacker
som svarta blocket mitt Sverige skylla på invandrarhustrumisshandlande
tonårsråns och rohypnol-sverige avfyrande av handeldsvapen i magen-sverige
mitt egna hjälpande min plats i mitt Sverige är
klart som självaste grundvattnet i mitt Sverige är
tidsbetänkande lugn i stormen-sverige men
neutralitet är passivitet Sverige
auktoritet sök en annan väg Sverige
smygrasistiska oegoistiska utåt Sverige
flyktingförläggning och snart USA-sverige
bäst i världen sämst i världen
chockade betryggade rakryggade kottplockande
vinterteckenspråkmålande linjer mellan städer-sverige
hundlatrin guldmynt hyacint och absint
hundlatrin guldmynt hyacint och absint
talande ur meganfon svarande som harmynt
rakade nazinegerbärande-sverige
lasermansrisk-sverige talande ansikten
på sikt mitt riktigt vacker uppväxtgivande-sverige
det är jag tacksam för ska jag nu vara aktsam och tveksam
till mitt egna land till mitt Sverige?
till samma land som skakade min och min pappas hand
när min bara var stor som en pepparkaka
tack för famnen tack för allt och kärlek Sverige
men snälla låt det inte gå så långt
att vi blir två Sverige om jag nånsin kommer härifrån
vill jag alltid ha tillgång till mitt säker mark
en park i isen-sverige

tv som spelar roll

2008-12-20T08:56:00.002+01:00

snälla flickor äter inte kött

fick oss att förstå ett och annat om hur vi inte vill ha det

Desperation takes hold

2008-12-19T02:43:00.005+01:00

Det är väl ganska ofta så när sten kastas på polisen.
När man skickar meddelanden via mobilen mitt i natten.
När man vill sova men ändå kliva upp. Desperationen.

Fan, fan, fan. Va? va? va?

Att titta på bilder tills minnet av dem blir till morgondagens längtan. Att tillåta den längtan föder ånger. Ånger över att minnena och bilderna inte längre får plats.
Jag vet inte vad jag vill och det är det ni alla anklagar mig för. Att inte välja vilja.

Att titta på bilder tills man förstår hur mycket bild de egentligen är. Där bilden tar slut tar saknaden vid. Saknad över en person som inte är reducerbar till en bild.

ville vara den som skyddade dig från alla men trampade istället hårdast

2008-12-11T11:51:00.006+01:00

en konstiga sak som inte skulle hända

2008-12-08T10:43:00.010+01:00

det här inlägget skulle naturligtvis hetat post Salem 2008 och handla om hur det känns att stå alldeles tätt intill 500 nazister i ett fackeltåg. Det skulle handla om att fotografera personer som hatar en.

Den 6e december 2008 handlar istället om en död vän.
Natten till lördagen blev han överkörd av ett tunnelbanetåg. Kanske målade han och kanske var han jättefull, sen la han sig på spåret. Varför spelar ingen roll för det är en konstig sak. Konstiga saker händer.

Nästan varje dag pratade vi via internet. När vi träffades var han störig men rolig. Han var tvärtemot mig men vi hade en ömsesidig varm känsla för varandra. En sån känsla som uppstår första gången man träffas och som sen aldrig går ur en. En sån känsla som planterar ord och handlingar som spelar stor roll senare, när sorgen tar över kroppen och livet. Jag tänkte ofta på honom. Jag tänker på honom oftare nu. En vän har dött och det gjorde inte livet enklare.
En annan person sa: Fan ta livet!
Andrés hade skrattat åt det. Han hade tyckt det var en skojjig sak att säga, utan att missförstå allvaret.

http://grioa-texter.blogspot.com/

post 30e nov

2008-12-02T11:03:00.003+01:00

det konstiga efterspelet. när alla tankar och all ilska, energi, glädje gått åt så blir det förstås tomt. regn hos mig hjälper inte. blir i alla fall lite varm i kroppen av av att tänka på Lund 30e november 2008, såna saker mer än mig själv, på hur het Billy Bragg faktiskt är...

Är jag...

2008-11-17T09:18:00.003+01:00

"Jag känner bara att jag inte riktigt vet vilken bild du fått av mig..."
"Om det behövs, så vill jag gärna, så här under nyktra förhållanden, kunna ge en bild av mig själv som är objektiv och korrekt..."
"Jag vet ju att tekniken har gått ganska långt...och jag var där, det räcker väl för att du ska kunna måla upp en djävulsbild av mig...det tror jag, det tror jag att du kan göra."

Magnus i Torsk på Tallinn?

den vilda bebin

2008-09-30T14:14:00.004+02:00

go vegan

i pite var det annars bara vacker höst

but if we should live together,

2008-08-15T17:48:00.004+02:00

there's something we could share

breath on it

2008-08-10T21:19:00.001+02:00

smells like happiness

2008-08-10T20:09:00.004+02:00

kom, ta mig

2008-08-03T15:03:00.003+02:00

ut ur

in i

rakt igenom

det klassiska är hotat

2008-08-02T18:10:00.001+02:00

Det klassiska. Kanske kan det återerövras.
Liksom musiken kan göras om och om igen. Allt för ofta duger inte fotografiet till samma repetition.

2008-07-02T14:18:00.001+02:00

Hunden fick en tiger men jag fick inte mycket mer kärlek och respekt för det! Nästa gång kanske han inte längtar lika mycket efter husse.

serievurm

2007-12-13T00:15:00.001+01:00

Nina Hemmingsson
och
Gunnar Lundkvist

inte blindtarmen men virus

2007-07-27T09:09:00.000+02:00

Obekväm på sjukhus. Först känner man sig riktigt sjuk, så sjuk att man bör få slippa allt. Ryggen. Magen. Benen. Feber. Spya. Benen viker sig. Magen krampar. Sen tvingar någon en till sjukhus och genast känner man sig alldeles för frisk för att vara där. Oroliga doktorer bekräftar ens självömkan och man finner sig i att undersökas om och om igen. Först när de lämnar en utan övervakning sker nästa förändring i sinnet. Man ligger i akutsalen på en rullande metallsäng med dropp i vänstra handen. Alldeles nära ligger en man under en filt med slangar kopplade till näsan och bredvid en tunn gammal dam med blöja. Det är fullt av patienter och sköterskor och kvällsronden för läkarna har börjat. De går igenom ens eget fall och sen, när de vänder ryggen till börjar tristessen krypa på riktigt. Känner mig inte alls särskilt febrig längre, värken i benen spelar ingen roll när man ligger ner och vad gäller magen har jag ju inte kunnat ta emot mat att uppröra den med på länge. Ingen stimulans längre. Så jag skriver villigt under pappret som avskriver sjukhuset från något ansvar vad gäller min hälsa och mitt liv. De har erbjudit vård och jag har vägrat ta emot den. Jag lovar att återkomma när/om värken kommer igen. Då är det blindtarmen som ska opereras. Men inte den här gången. Ett tungt virus som försvann över två dygn.

2007-06-29T07:30:00.000+02:00

Genom bilrutan. Säkert har många fotografer som besökt staden tänkt att det skulle vara lätt och roligt att göra en utställning eller ett reportage om bara gatuhundar i Bangkok. Det här är längs Sukhumvit.

Christina freak-show culture chock

2007-06-29T06:32:00.000+02:00

Christina Aguilera concert, Impact Arena, Bangkok

Fick inte ta med mig någon kamerautrustning men lyckades övertala vakten att med bara mitt vidvinkelobjektiv var detta en kamera inte bättre än andra.
Han "Klong tamada go dai, dae klong baep ni mai dai."
Jag "Dae klong tamadaaaa!" "Doooo!" (En vanlig kamera, titta!)
Han förstod inte var att titta då jag inte använder LCD-skärmen utan det vanliga titthålet. Så min kamera kanske passerade som inte häftig nog for att ta några olagliga bilder.

Någon gång in i showen blev det bondage-assoscierad freak-show möter cirkus. Efter en liten paus med video. Sångerskan i underkläder a la sekelskifte och ibland lite 20-tal. Hon satt grensle över olika saker och ting, låg utslängd över lite olika möbler och bjöd oss på glimtar av hennes bröstvårtor också.

Mukdha, som bjöd mig på tillställningen, köpte lysande djävulshorn. Vet inte vilken av bilderna jag gillar bäst. Den där Christina gör pole-dancing på en karusellhäst eller den där hon sjunger en tårdrypande sång om sin mamma. och det hem av misshandel hon växte upp i. Hon var tacksam för hur stark som person det gjort henne. I bakgrunden flimrade videoklipp med en orakad, vrålandes man, en kvinna med sänkt huvud i blodig nattsärk. Filmen slutade lyckligt- mamman reste på huvudet och såg fräsch ut som i en schamporeklam. Hon kramade om en liten lintott som alltså skulle få oss att associera till Christina Aguilera själv. Videon avslutades undertecknad : I love you mom

Sen var det mer ös, snygga danser, skrikande publik och en kunglig prinsessa! Hon passerade mig bara 5 meter bort. Hon bar korta shorts men Mukdha försäkrade att det var okej. Prinsessan ska inspirera och vara en förebild för tonåringar så det ingår att vara minst lika moderiktig som de. Men high-So förstås.

Sista dag i Krabi

2007-06-22T09:03:00.000+02:00

Sista dagen i Krabi stoppade jag foten i en varm källa. Min fot kostade 90 bat att ta in i nationalparken. Mina thailändska vänner kostade 20 bat stycket. "Do you have special prices in Saweeden?" "No. That's called discrimination." Stora skratt över min frispråkighet!

Longtail båt- obligatorisk backpacking erfarenhet

2007-06-21T08:33:00.000+02:00

Bad i Krabi, Andaman sea, vi åkte båt mellan olika öar och stränder. Vi är turister. Det är kul och billigt.
Tao från Chiang Rai hade innan han för fyra veckor sen anslöt sig till Ashram och gruppen inte satt sin fot utanför sin hemstad. Första gången någonsin vid havet!
Okända barn som simmar på grunt vatten. Vid ebb kan man promenera mellan två öar på det här stället.
I en grotta fann vi ett khmer andetempel, tillbedjansplats. Där fanns de för khmer religionskonst obligatoriska lingam att vörda. En lingam är en symbolisk form av Shiva som i det fallosliknande påminner oss om det allomfattande högsta, det ultimatas närvarande energi....bla bla. Det viktiga är att det är khmer konst på Thailändska västkusten och att sjömän offrade i grottan för lycka på havet.
Mitt resesällskap och obligatorisk snorkling.
Jewie från KonKaen kan inte simma men gillade havet mer än jag gör i alla fall.
Tao, Eks, Su, Jewie och Mas äter lunch i skuggan.
Glädje över sopsortering!
Och skepsis över till vilken nytta den här informationen är.

bioaffisch i Trang

2007-06-19T08:27:00.000+02:00

I Trang fick vi en dag ledigt från inspektion och uppföljning av startade projekt. Vi ville ut med båt och titta på stora grottor i havet. Det blåste upp till storm, en palm föll ner 30 meter ifrån oss och det kostade oss 1400 bat/8 pers att bara åka minibuss från staden till kajen och efter en timme i regnet vända åter. Mas, jag och Jewie bjöd varandra på massage. På kvällen ville vi gå på bio men det blev lång middagsbjudning på en flotte istället. Jag blev väldigt peppad på bio när jag såg bioannonser handmålade på plywood som den här! Nostalgia!

Kungliga familjen

2007-06-17T20:00:00.000+02:00

På resa med Ahsram projekt. Min vän Mas leder gruppen av volontärer som vill förbättra Thailands energianvändning, göra den effektivare och sparsammare. Hållbar energi. De har initierat projekt i byar och städer på 24 platser i landet. De lokala arbetsgrupperna ska ha hittat lösningar på sina energiförsörjningsproblem och hur de tillsammans kan använda mindre resurser än de i dagsläget gör.
Här på en restaurang i Nakorn Si Tamarat. Alla bilderna i möbeln föreställer medlemmar ur den kungliga, mycket vördade, familjen. Otaliga är de thailändare som går klädda i pikétröjor i royalistiskt gult med ett patriotiskt emblem på bröstfickan. När vi går på bio ska vi stå upp i salongen innan filmen börjar under tiden som kungasången spelas och bilder av det älskade landet och dess högsta tjänare glider förbi i tonade övergångar. En del är hans egna fotografier. Han använder Nikon precis som jag - och jag förhäver mig i en jämförelse med en kunglighet.
Det är i alla fall inte så konstigt att respektera en kung som verkar ha gjort många bra saker och löst en del seriösa politiska kriser i landet. Hans konstitutionella indirekta påverkansmakt har gjort det möjligt för konungen att bara visa sig och ge ordentliga tillsägningar för att svåra frågor och människor ska ge med sig.

Bor vid Ratchadaphisek 7

2007-06-15T15:49:00.000+02:00

Om jag tar buss 36 hem ska jag trycka på stoppknappen när bussen passerar den här hårsalongen.

Hem är hos Bae Gaew (högst upp). Vi bor inte i den här hotellobbyn men i botten av ett hyreshus.
Där också hennes syter Naa Toy bor (2x ovan).

Irland, Travellers, Wedding

2007-03-22T09:42:00.000+01:00

Se fler på: www.fotomule.com - View more!

För de inspärrade

2007-03-14T22:37:00.000+01:00

Danmarks sak är vår!

2007-02-16T11:19:00.000+01:00

Det var en vinterdag i hjärtat av Sveriges trädgård och jag önskade att de tjejer som vet hur man sköter en häst ska överleva oss alla.

the situationist international

2007-02-13T11:06:00.001+01:00

Guy Debord

Och med posten kommer denna "nyhet"

"Anställda stjäl för miljardbelopp

Missnöje kan leda till stölder på jobbet, tror forskare

- Jag tror folk tar från jobbet då de känner att de inte får vad de ska. Det blir en slags extra löneförmån, säger beteendevetare.

Tjänstemän tar hem mer från jobbet än arbetare
40 procent. Så många hade tagit något som tillhörde jobbet, enligt en enkät i arbetsmiljötidningen Du&jobbet i slutet av 1990-talet. Drygt 500 personer tillfrågades.
Fler tjänstemän (TCO och Saco) hade tagit något – 48 procent – än arbetare (LO-grupperna) – 29 procent."

För två år sedan blev det rabalder i tv:sofforna när SUF uppmanade unga osäkrade arbetare att jämna ut de orättvisa arbetsvilkoren med lite provision. Vi hävdade att det redan gjordes och vi ville bara sprida budet till de nya på arbetsmarknaden. Moral från höga hästar på vänsterpolitiska flanken mötte oss. Vi ursäktade oss inte. Vi visste då att det var sant och vi vet det nu. Moral?- den typen av personlig moral har ovan nämnda tjänstemän råd att syssla med.

Det är frågan om att lägga grunden för möjligheten att skapa ett rättvisare samhälle.

min rädsla

2007-01-20T12:14:00.000+01:00

...att åka buss. Det här kollaget gjorde jag i höstas i Århus under en workshop med Lars Bech. Jag ägnade flera timmar åt att åka runt i kollektivtrafiknätet i stan och fotografera alla människor som klev på. Det var alls inte lätt. Svårt med vinklar och få ihop så många människor som jag paniskt upplevde att det var i bussen. Det gick inte med en bild så det fick bli flera. Det gick bara inte riktigt att få med biljettkontrollantera- den exemplifierande symbolen för skräcken med bussen. De, kontrollanterna, arbetade ständigt med ryggen mot resten av resenärerna. 3 gånger blev jag själv haffad men med lögner och svenskt medborgarskap har jag klarat mig från betalningsboten.

New Years Eve

2007-01-12T11:09:00.000+01:00

Love was in the air. Bubbel. Några fick hångla och andra fick dansa.

veckosammanfattning

2006-09-12T16:59:00.000+02:00

Först arbetade jag med uppdrag från skolan på Århus Festuge (Festivalvecka) och det var skojjigt slitsamt men sen fick jag kritik på bilderna och då blev jag ledsamt sliten. Visade inte den här bilden som är en av en serie med den rökande damen utanför Kvinnomuseets info-utställning under festivalen.

När veckan var slut åkte jag till vänners sommarhus i Løkken. Där är det dejligt! Vild natur, vilt hav, vild strand men tysta välputsade husfasader.

Porträttera någon

2006-09-04T18:28:00.000+02:00

Den här bilden var jag själv inte helt nöjd med. Jag hade två sessioner med den här sångerskan i det kanadensiska popbandet: You Say Party!We Say Die! och ändå blev det inte så bra som det kanske hade kunnat bli. Om jag stannat längre? Om jag pratat mer med henne? Kanske fanns bilden i ett porträtt av hela bandet? Jag kan föreställa mig det nu, men stunden är borta.

Den här bilden blev min lärare mycket nöjd med. En stöddig erkänd fotograf såg den i min portfolio och sa "Even if I wouldn't have cropped it like you have you get away with it and I really like this picture."
Den är romantisk, förförisk med de röda läpparna och den sensuella rörelsen: det är en liten rörelse: kameran eller hon som vrider huvudet?
Kanske kan någon tycka den är lite för mörk- att man velat se mer av hennes mörka ögon men samtidigt så ser de skuggspelet på hennes kind som intressant och ljusets ingång som perfekt ledning och stämningsförhöjjare.
Så kan man alltså lyckas med att välja den rätta platsen för just den personen. Men vad ser jag för styrka i den här bilden om jag nu inte är riktigt nöjd men ändå valt den, och varför är den inte riktigt fulländad i mina ögon?

Jag valde henne efter att jag sett och hört deras spelning och det här är ganska omedelbart efter de klivit av scenen. Hennes smink är glansigt av svett. Hon har sjungit med en hård obeveklig stämma som passar just den sortens skrammliga musik. Det går inte att visa med en bild vad för slags musik hon spelar men om man sätter en liten text till- namnet på bandet, stället de spelade på och kanske ett ord om hur det lät- så blir det nog för många av vår (gemensamma) generation uppenbart vad det handlar om.
Hon klär sig i en stil som är typisk för just den här stunden i just de här kretsarna kring just den här musiken. Det feminint gammelmodiga som möter den ständigt nutida uppkäftigheten som rockmusiker ska ha: för att vi ska imponeras av dem, för att vi ska attraheras av dem, för att vi(män?) ska förstå att kvinnan är grym på vad hon gör. I mitt kameraöga ikläder hon sig rollen som prinsessan som samtidigt är för modern, för nutida, för att beveka sig.
Det bilden säger är alltså olika beroende på vilka populärkulturella referenser vi har. Jag vet att jag inte vill producera allsköna porträtt men sådan tolkning är inte upp till mig. Vill de inte se en rock-brud så ser de inte det ändå.

sommarskuggor

2006-06-08T21:49:00.000+02:00

Solen kommer igen. Den besöker balkongen och hjälper grönskan.

Hissa flaggan!

2006-06-07T10:33:00.000+02:00

Varför har grannen inte hissat flaggan ännu? Så opatriotiskt! [läs okristligt om du vill ha en referensram]

Ibland brukar vi skojja om hur vissa människor är födda under dålig flagg, så att säga. De kanske är födda samma dag som någon diktator vi alla enas om var dålig, kanske samma dag som Tjernobylkatastrofen eller bara samma år och om man adderar mordet av Palme så har man 3 katastrofer på ett bräde. Jag är född det förrädiska året då Carola visserligen vann med Främling men som svenska flaggans dag blev s.k. nationaldag.
Vad gav det oss?
- ny handel, alltså en kapitalvinst
- stöveltramparna fick ännu en dag att putsa upp sina skor på

Och nej, de hade inte kunnat hitta anledning till att marschera vilken annan dag som helst. Nej, inte med den legitimitet de får under självaste nationaldagen. Folk höjjer på ögonbrynen över sättet de firar på men fira! Det ska väl alla få göra en sån här dag. Den här dagen är född under halvdan flagg, inte ens frihetens flagg. Alla har väl förståelse för Norge, Irländarna, kolonialiserade länder och så vidare. Alla vill ha rätt till sin egen jord ju! Land och frihet! Avanti socialisti!
Det här är dock inget mer än överhetens anor sedan kungen i början av 1500-talet.

1.a maj

2006-05-05T12:41:00.000+02:00

saxat ur tal 1:a maj

...också skolorna och universiteten är en fabrik där vi människor produceras och lär oss reproducera en ordning som inte är vår men kapitalisternas och näringslivets, politikerna och statens. Deras ordning är för oss ett kaos. Kapitalisternas ordning är osäkerhet inför morgondagen och ett totalt beroende av något ännu osäkrare - deras goda vilja.
[...] I år är det val, också det deras val. Vi har redan gjort våra.
Vi gör dem hela tiden när vi går utanför deras uppgjorda mall för protester. Det är inte i riksdagspartiernas valpropaganda vi eller våra liv finns. Vi är på gatorna, skolorna och arbetsplatserna. Där kämpar vi, där finns lösningarna. Där vår klass finns, finns klasskamp och solidaritet.
Media pratar om extremvänster, vi pratar bara om förbannade arbetare och morgondagens förbannade arbetskraftsreserv.

Några av oss är idag maskerade, inte för att skydda oss, men som en symbol för en enad klasskamp. Det är en symbol för att du och jag och vem som helst, vi som lever i kaoset, inte syns i riksdagen eller valstugorna. [...] Då måste vi hämta styrka ur de små, till synes osynliga vardagskamperna.
I den heliga demokratin ska allt lösas genom dialog. Vi skiter i deras dialog!
Det räcker inte med att lyssna. Politiker och näringslivets toppar kan omöjligt förstå hur det känns [...] Om osäkerhet, förnedringen och repression är vad de kallar demokrati – nej, då är vi inte demokrater.
Valet är ett skådespel men vi vägrar sitta passiva i publiken.
Deras jävla ordning är vårt förbannade kaos!

roadie i april

2006-04-24T12:22:00.000+02:00

Körde turné.
Italien, Slovenien, en natt i Kroatien, Österrike och Tyskland. Squats. Klubbar. Betonggolv och ett hotellrum. HC:bröl och rock n'roll.

Första natten tänkte jag på Dinkelspiel (sång av Galenskaparna om Bildt, Björk och... samt en ort) samma sekund som jag somnade in och styrde bilen mot en bergsvägg till Nangiala. Det var först svårt komma över det misstroendet men 24h/dygn tillsammans tvingade fram en lösning. Det rullade på intensivt genom HC-scenen under 17 dagar. Snabbt kommer man in i ett snack som är intimt, tåtrampande och samtidigt extremt trevligt och det enda sättet att vara med varandra. Kommunikationen- eureka! Ville knappt gå promenader på egen hand och ligga helt ensammen i en stor säng när jag kom hem blev svårare än att sova i bussen.

självporträtt; mars

2006-03-24T15:03:00.000+01:00

Byggde en egen hålkamera och lärde mig att på papper med iso12 funkar ingen studiobelysning eller blixtar. Här hjälpte bara en stark sol några timmar torsdag eftermiddag.

Ta ingen skit?

2006-03-19T23:32:00.000+01:00

Krogjobbet på och av och med en stor dos förbannelse.
Då: Jag vill ha pengarna så länge jag kan få dem och anställningen är oärlig från deras sida (svart). Säger inte ifrån av självbevarelsedrift, en överlevnadsstrategi, snarare. Vi är ju människor och är det något jag vill så är det att vara omtyckt och vän med alla- eller?
Vad jag lärt mig är att du kan bli hatad fast du gör allt rätt och du kan göra vad som för stunden verkar rätt men som du vet i längden är det mest skadliga för dig själv.
Så var det väl mycket att arbeta på krogen. Mest hela tiden hade jag någon i nacken som ville hitta något att korrigera och alltid var jag rädd göra det där som är det stora felet.
Nu: Jag var beredd på avslutet/avskedet/uppsägningen och jag räknade inte med något pålitligt eller stabilt. Kan acceptera det.
Vad jag inte kan acceptera är när vi människor beter oss så dumt mot varandra- när vi som står i samma skit använder varandra för att ta oss upp. Att bli illa omtyckt för att jag inte vill använda mig av det spelet. När jag inte vill tävla men andra tävlar med mig iaf. Jag har varit med om det i ömma relationer, med vänner, i fotbollslaget, i skolan och på arbetsplatser där anställningen är osäker och viljan att göra gott är stor. Viljan att göra gott övergår i självuppoffring.
Tex. vara den första av de två stressade servitriserna som torkar av det tomma bordet, vara den som inte räknar fel och alltid kan ta extra pass. Trots att hennes rygg är sne och nacken värker och hon inte hinner med sin utbildning. Trots att det sitter en fet liten man vid bardisken och domderar. Han slipper torka, diska, stå upp i 10 timmar eller behandlas som en idiot. Eller som personlig assistent tvätta hela familjens tvätt, bädda parets gemensamma säng och fixa blommorna och handla kaffe åt hennes sambo. De håller käften om problemen för chefen och skvallra om sina medarbetare: för att få de eventuella extra arbetstimmarna som kan dyka upp och för att visa dem: minsann, jag är som ni, vi är på samma lag. Vi mot dom, vi mot den nya, den duktiga eller den som tänker annorlunda. Jävlar i mig inget systerskapstänkand. Ett praktexempel på hur jakten efter kapitalet splittrar oss. Bara magknip. Kanske är det faktiskt på grund av det arbetet som jag varit så sjuk senaste tiden. En "inte bara läkare utan också mor" sa förstås att biomedicinen inte säkert hade svaret. Nej, som vanligt står man sig själv närmast och nu vågar jag igen också stå för "mitt lag": Ta ingen skit!

uppgift: produkt- och reklamfotografering, februari -06

addict of communication

2006-02-08T15:24:00.000+01:00

Mänskligheten ska tydligen ha nått en kommunikativ topp, behärskare av de svåraste tekniska medlen för förmedling och mottagande av information. Vi ska leva i ett kommunikationssamhälle då medier för information och repliker ska behärskas av alla. Det är dock en möjlighet som förbiser den gamla hederliga syndabocken "mänskliga faktorn". Det finns förstås flera sociala, kulturella, biologiska bla-bla-bla:komponenter.
Här finns plats att skriva om minnet som en bräcklig länk i informationssamhället.

Ibland slås jag av minnets opålitlighet eller snarare det som (kanske) är vår otrohet mot minnet. Vi sätter inte högt värde på minnet och beaktar inte att förvalta minnena. Det är svårt i en situation med kommunikationsutbyte och i en vänskapsrelation betydligt mer än i en professionell (då man kan tvingas föra protokoll, oärligt förhandlinsspel ses som kotym etc.). Det är inte bara oartigt att inte minnas vad man samtalat om utan också att påpeka för den glömske parten att den har glömt.
Det här handlar dels om att bli sårad av att någon inte minns de ord man personligen tog stort på. Det handlar lika mycket om att inte minnas orden som stunden då de utbyttes. Vissa saker vill man höra många gånger om och vissa saker bör man förstås säga flera gånger för andra partens skull likväl som för sin egen. Det är inte alls märkligt vi kan och bör säga "tack" så ofta.
Att dock inte minnas att man sagt exemepelvis tack, en gång, är nästan samma sak som att inte tycka det är värt återupprepa!
Det gäller att vara medveten om när man återupprepar sig och att med återupprepningen understryka betydelsen av orden och meningen och sammanhanget!

Jag skulle kunna erkänna ett medborgargarde i kommunikationssamhället!
Ibland håller människan tyst för att hon förutsätter att alla andra närvarande ser och vet samma saker som hon själv. Så förvånad hon sen blir när det uppdagas att det inte alls är på det viset. Fast tänk så banaliserad hon skulle bli om hon påpekade det som för alla är det uppenbara!
De lättsårade tar hårt på de osagda likväl som de otänkt sagda orden. Hård etikett på förvaltandet av det talade ordet är därför att förespråka. Jag hatar visserligen männen i uniform men är beredd beväpna de som kan skydda oss från tungans inflytande och därmed missbrukandet av de "fantastiska tekniska möjligheterna för kommunikationsberoendet!"

ta sig över

2006-01-26T10:43:00.000+01:00

Söndag morgon, kl.08.00, platsen är Gamla Ullevi, Gbg. Vi är en stor samling som har sovit i en pingishall över natten och de sista ramlade väl in frammåt småtimmarna. De hade den enda nyckeln med sig för att kunna låsa om oss sen vi alla somnat.
Innan alla vaknat ska jag ta bussen hem till Lund. Det är bitande kallt och snö har rasat från himlen hela helgen. Motorvägar i Skåne har stängts av och tillfälligt har ingen tågtrafik gått. Det är ganska ljust utomhus och faktiskt några bilar och människor i rörelse. Viss frostbitenhet till trots. Ut ur salen manar jag mig med packning som mest består av extrakläder "om olyckan skulle vara framme". Det var den aldrig så jag grymtar en del över den löjliga bördan. Bakom mig går dörren i lås och jag tänker att bra! Då behöver de ju inte ha låst grinden ut till parkeringen också!
Grinden är låst, det är galler, 3 meter högt och tre linor taggtråd som avslutning. Jag slår en desperat signal till det enda numret jag har till en vän som ligger inne och sover. Men han stänger av telefonen.
Jahaja, jag synar taggtråden och grinddörren. Sen kastar jag över sovsäck, liggunderlag och ryggsäcken med kameran och stänger öronen för motljusskyddet som krossas. Jag har inga vantar. De är borttappade likt otalet andra jag en gång burit. Det är metall och istid. Jag tänker på min nya anorak och mina nya jeans som måste offras! Jo, det är sant, det tänker jag på och gör en liten ekonomisk kalkyl i huvudet men lämnar den därhän för plikten att komma i tid till Lund. Plikt tror jag nog på när allt kommer omkring. Plikt före ekonomisk vinst, eller i det här fallet- icke förlust.
Klämmer in skorna i ett näthål och är för första gången glad jag har gympadojjor och inte stövlar mitt i vintern. Sedan ena foten balanserandes på handtaget och det andra benet på väg över taggtråden. Fastnar i taggarna. Lösgör mig och fördelar vikten lite annorlunda och förflyttar mig så en, två, tre decimeter hgöre upp. Fastnar flera gånger och fingrarna skriker av köld! Fast det dämpar sårsmärtan. Så tänker jag att jag önskar mig ur situationen men att jag verkligen inte vill det ska bli med ett okontrollerat fall mot ishal asfalt. Ser en krossad skalle. Stenhårt koncentrerad och tar mig över vad som senare känns löjligt enkelt.

Det är det där med att bita ihop ibland och vara lite nöjd med hur dagen börjar.

uppgift: landskap: november-05: diapositiv

2006-01-13T14:10:00.000+01:00

Den egocentriska årskrönikan

2006-01-09T14:33:00.000+01:00

Året som ångras och var det absolut bästa.
Året då ordningen återställdes. Förvirrat och alldeles självklart. Som många andra år kan sammanfattas.
Jag är glad.

mottot var:
"Imorgon ska jag bli stark"

Det är spännande märka hur vi människor så lika reagerar på tiders förändring. De flesta förändringarna sker med all säkerhet inte när klockan slår midnatt 31:a januari, ändå är det då vi ska tänka på dem. Tänka högt så alla vet att vi är reflekterande och alltså människor (Descartes utspelad?) likt alla andra som gör likadant. Jag började min egentliga nya tid- mitt nya år- när sommaren övergick till skoltermin och det blev slut på slutna korridorer. Det skulle vara slut på "strukturlöshetens tyranni" med ny bostad(kollektiv) och praktiskt hantverk av idéerna som rörde runt i huvudet(Fotoskolan Skåne).
Det låter så oerhört! Bara för mycket! Pinsamt!
Det är ändå så mycket större för många än jag någonsin erkänt det vara för egen del. Inte ens när hela kroppen var taggig, balansen svajjig och pulsen likt en elitidrottares. Vilken elitidrottare skulle du vara rädd ta i för att du inte riktigt vågade lita på sammansättningen av kött och blod skulle hålla samman?

Början av året är jaget mitt uppe i allt, överallt, energisk så det skräms. Allt skulle, kunde, vara prefekt.
Jag ber om att (det eventuella) felet ska bli utpekat och åtgärdat. Nej, ibland får man klara sig och "det finns saker man inte kan begära av sina nära" (som en inte så obetydlig någon sa. Fast nästan ett helt år före).
Men så kom ett beslut från högre instans om att en väl bevarad hemlighet(?) skulle avtäckas och åtgärdas.
Lättad men då ville jag ändå vägra. Som ett barn som sparkar biter och slåss fast det är kramar som alla barn vill ha.

Hjärnan och kroppen fungerar inte alltid fast än det verkar som om man är klar och intelligent. Delar kopplas bort och det är skrämmande först senare då man minns vad man inte mindes då. Det är skrämmande medan man låter det ske, att vara medveten om förödelsen, vilja och ändå inte vilja hejda den. Ville veta varför det skulle hejdas.

Vissa saker klarar man inte själv fast jag inte gör annat än intalar andra jag kan. Sen visar det sig att de ändå tycker att "man kan". Fast då är det liksom försent. Då har man gjort sig så liten och behövande att [tex. något så simpelt som en promenad på egen hand] är höjden av emancipation!
Pillertåget klivs på och det följer spåret som övervakas. Styra tåget var jag ädnå tvungen. Autopiloten kopplades in men jag fick inte släppa ratten. (Så står det faktiskt i en del instruktioner för dylika fordon: för människor som inte räds förlora kontrollen)

Det slutade så bra det där året, det jävliga blev förträffligt under hösten. Dock med en stor dalgång, mormorsdöd och annan verklighet som inte är kalas. Det skedde ungefär precis samtidigt som jag började med den här pinsamheten (blogspot). Det är okej, jag skäms inte för att erkänna det: det är för att få skriva om mig själv.
Tack till er alla andra.

Loranga, Loranga

2005-12-21T22:21:00.000+01:00

Vem ska lyssna på pop-musiken om inte jag är hemma? Jag bara frågar!

Det är i en seriestrip tecknad av Sara Olausson som Loranga försvarar att han inte arbetar. Det sitter fast inuti mig men ovanpå mina axlar sitter Luther. Tungt förut, mindre tungt nu men tillräckligt för att jag ska känna viss stolthet och njutning i att ha skaffat mig ett slitgöra. Det är kanske mitt lestadianska arv. Fast då skulle det inte godkännas att jag serverar alkohol till lättjefulla och hopplöst sökande.
Jag har iaf statlig icke subventionerad ledighet [jullov] så lättjan är så gott som ordinerad. Ikväll ska jag därför avrunda popmusiken med en populärkulturell bok. Även om tv-tablån skulle vilja lura mig så blir det inte Grinchen [läs julfilm med kaostema]
Till julefriden har jag idag bidragit med: Ett brytbröd i form av en julgran. Gett bort en av mina vinterjackor samt emottagit en s.k. julklapp. Det var en fin gåva men vållade samvetskval för att jag inte skänkt något på omvända hållet. Det är ju självklart- för det är den här tidens uppvaktning som alla kan förstå. Vid julen talar alla samma språk av kärleksfullhet, ömhet, omtanke m.m. nämligen konsumtionens lingua franca.

Kul kultur

2005-12-19T09:34:00.000+01:00

Om morgnarna brukar jag vakna till liv med hjälp av 1)tvätta sig 2)frukost & kaffe 3)D.N.
Den sista anledningen är tudelad. Ibland beror uppvaknandet på den välkända upprördheten över ledarsidorna, debattsidorna, fokus på Sthlms innerstad eller några kg extra papper om bostäder och bilar. Niklas Ekdahl har den här veckan dragit till sig lite extra av min ilska och Mauricio Rojas inledde ju starkt med att lyckas få en sida debattinlägg publicerat för att slå an tonen innan Brås resultat nått någon annan. Hursom, det är självklarheter. Ett annat sätt är skrattet. Det handlar inte om att nyheterna på något vis är glädjande. Ibland är det förstås seriesidan men oftast är det det otroliga språk!
Idag fastnade jag lustigt nog för de enklast formulerade tv-sidorna. De kan jag finna mig läsa, inte för att veta vad kvällen ska ägnas åt, utan för att veta vad urvalet som erbjuds för säsongen har för tendens.
Ikväll kl.20 visas Ensam Hemma. Det är en märklig tid för film- tänker jag först, men sen ska kanalen rymma ännu en av de gamla godingarna för min generation. Nämligen Grease. Det är intressant filmval. Är det lättköpta tittarsiffror när ungdomar börjat gå på jullov? Eller har de tänkt sig visa julkomedier á la kaostema under fler kvällar den här veckan? (förslagsvis: Ett Päron till Farsa, Nu är det jul igen)
Inte så spännande fundera länge på. Jag bara konstaterar att gemene man lär uppskatta den upplättningen av kvällen efter inledandet av en hel serie (låt oss fortsätta vältra oss!) om den stora flodvågens överlevande. (Vad skulle du göra om du trodde du skulle dö men sen överlevde- skulle du omvärdera delar av ditt liv? Kanske, möjligen eller självklart? Här följer vi alla människor som gjort det men inte en enda som tar lite lättsammare på livets betydelse)

En kul text bredvid klockslagen finner jag i 3:ans tablå.
"45 minuter. Dokumentärserie. Renée Nyberg och Calle Norlén gör en djupdykning i året 1995. Vad hände då?"

-ja, det vill jag också veta. Vad kräver en djupdykning? Hela det spännande året då vad hände egentligen? Hur djupt ska de hinna på 45 minuter isåfall...Och dessa kulturpersonligheter dessutom. Var inte Nyberg ledare för ett nervkittlande parförmedlingsprogram den tiden? Spelar mig ingen större roll. Fick ett litet skratt den här morgonen innan jag disciplinerade mig att promenera till skolan. Trots jullov och dygnet runt underhållning från tv-rutan.

Journalismen...

2005-12-11T11:29:00.000+01:00

Kommentar till DN:s nyhetsrapportering

"De högerextrema höll sin demonstration under lugna former och polisen lyckades förhindra motdemonstranterna från att ta sig dit."

...eller så blir polisens felsatsningar de politiskt korrekta.

För att börja i slutet av ovan citerade mening från D.N 11/12 så, var det knappast mycket för polisen "att förhindra" då antifascistiska aktivisternas intentioner inte var att åka till Rönninge station. Tvärtom. Man ville undvika konfrontation med nazister i Salem för att det tidigare år inte gett önskat resultat för antifa-rörelsen och antalet tillresta nazister har ökat mellan åren. Att några veckor innan blockaden av centralstationen sprida ryktet började ställa till problem för nazisternas organisering. De försökte desperat hitta andra lösningar och när även Karlbergs station skulle domineras av antifa-människor blev det ännu värre för dem. Detta tillsammans med de sabotage som utfördes under dagen försenade deras marsch med 1 timme- vilket är en liten seger i sig!
Att sedan allt våldsamt hände inne i stan medan nassarna marscherade "under lugna former" är väl ett spännande sätt att bedöma vad som är rätt eller fel. Rätt/fel för antifascistisk politik och rätt/fel av polisens agerande. Varför får de som manifesterar ett våldsauktoritärt samhälle demonstrera ostört av ordningsmakten?
- För att en del av deras image är att de klär sig och talar som att de förespråkar en ny stabilare ordning.

Svårt har polisens arbete blivit mot (märk väl att det är så det är upplagt) de som kräver ett uppvaknande och en förändring av samhället som gror främlingsfientlighet.
- Också antifascisterna förespråkar prydlighet och är så välorganiserade att det var deras planer som gick i lås den här lördagen i december.

Efter en rapportering av det våldsamma så går DN.s reporter vidare till den klassiska familjeintervjuen vid den föredömliga manifestationen som NMR anordnat. Tyvärr låter de omskriva historien (igen!) genom ett uttalande som hyllar skolan och sedan förvisar nazismen till 30-och 40-talen! Det är fy skam att inte bättre förstå upploppen och samlingen av nazister, en lördag i december som kommer att återkomma så länge polisen är fascisternas vänner.

Stilighet

2005-12-03T15:49:00.000+01:00

Stilig är ett av de mer positivt laddade komplimangerna jag känner till. Det finns andra som klingar illa i mina öron. Ofta påstås de sägas med positiva laddningar såsom ömhet, kärleksfullhet eller (fräckt nog) omtanke. Den ursäkten för att använda de förminskande, nedvärderande orden får mig än mer att rysa. Stilig har nog alltid varit en komplimang- dock inte alltid för kvinnor. Förut trodde jag stilig var ett ord som passade för subtil manhaftighet eller kanske gentlemannaskap i ögonfröjdande förpackning. Möjligen passade det också i sportsammanhang- såsom en bollspark in i målkrysset.
Den här helgens stilighet står Nina Simones version av Suzanne (Leonard Cohen) för. Det är delad förstaplats med Paul Newman som Butch Cassidy (i filmen om denne och Sundance Kid).
Rätt så snävt, visst.

Minnenas samling

2005-12-02T12:31:00.000+01:00

Den sista dagen kom den här hösten. Ändå. Fast vi förut, många gånger, trott mormor skulle dö ifrån oss. Komplikationer vid operationer, kroniskt dålig lungkapacitet och mycket annat som hör ålderdomligheten till. Ensamhet hörde i alla fall inte till. Det senaste året har jag känt hennes hem som min extra bostad. En boning för något opretentiöst men viktigt. Jag brukade slagga hos henne, bror häckade där och en kusin hängde. Det låter som EFS ungdomsgård i byn där jag växte upp. Med snus fast utan tillhörande mopedpojkar och hos mormor bara pingisbord på TV. Sportfantast. Hon såg snö under skidor innan jag plockat fram vinterskor i Norrbotten. Men det är inte nostalgians höst, det ska inte spinnas vidare på ömma känslor. Ömma, sårbara och försiktiga rörde sig mina känslor för henne när jag var yngre. Minns tydligt då jag var 17 år och bestämde mig för att vi båda tyckte om varandra. Älskade henne nu. Svulstiga ord som inte är passande. Aldrig har väl någon varit så osentimental som hon och därför ska jag sluta nu. Hon kremerades och vi gick hem för att äta mat, dricka vin, kaffe och uppdatera oss på kusinfronten. Mycket nytt. Mycket familjärt. Alla barn, barnbarn och barnbarnsbarn var med. Bibban hade älskat sin egen begravningsdag.

Olika slags arbete

2005-11-30T14:49:00.000+01:00

Jobb #1: Hälsokontrollen kräver mer disciplinering.

#2: Skolan. Bara jag och Julia där på förmiddagen. Hon stack till Lomma men jag stannade kvar för havslandskapet är inte mitt intresse det här kursblocket. Ska istället försöka dokumentera mormors bostadsområde, byggt i början av 50-talet och det blocksystem där jag bor, byggt 20 år senare. (Bilden är ett kollage av hur det såg ut i oktober.)
De landskap vi skapar gör vi på olika sätt. En rekonstruktion, en återspegling- av det fysiska och det sublima vi upplever i det. Kursblocket kallas för "Det yttre och inre landskapet". Alla i klassen anstränger sig för att göra något "helt nytt" fast ingen verkar vara någon med erfarenhet av den traditionella fotografiska landskapsavbildningen. 1:e intendent på Nationalmuseum sa under ett föredrag att landskapet är ett oerhört starkt nationalistiskt uttrycksmedel. Alla känner igen det svenska landskapet och sätter vi en människa framför eller i det, så vet vi var hon "hör hemma". Hon sa också att den nya nationalsymbolen är design. Det är kanske därför fotostudenterna vill beskriva "inre landskap" eller fotografera med macroutrustning för att plocka fram "landskap som döljer sig i saker och ting". Alla letar efter former och föreställningar och illusioner. Vill skapa sitt egna landskap- designa det.

#3: 30:e november. Vi blockerade Tegnérstatyn från ett tiotal anhängare av traditionen att lägga en krans där med anledning av nationalismen i dagen.
Senare var det demonstration. Jag fick göra vad jag gillar bäst: springa runt, spana och kolla ordningen i leden!
Varför tjatar folk de gamla slagorden och i en rytm för snabb för att man ska uppfatta budskapet?
Slagord känns 90-tal så jag önskar mer sång och poesi till folket och färre ömma halsar!

Iko Iko- hey now!

2005-11-29T14:52:00.000+01:00

Rötterna har jag i den skånska myllan där nassarna också gärna slår rot.
Bilderna är blandade från oktober och november. Den sortens dokumentation av gatukonst- klistermärken, målningar, grafitti- gör jag lite av varje dag.
Domkyrkan är suddig bakom träden och de andra husen står runt Lundagård- hjärtat av den anrika staden!

Adjö

2005-11-20T15:04:00.000+01:00

Klockan 11.10 satt jag vid datorn och skulle bara göra något litet extra innan jag ringde min mor. Hon satt i Eslöv med min moster och vakade över sängliggande mormor. Skulle bara ringa och höra mig för att läget var stabilt och hälsa grattis på födelseda'n åt mostern.
Hon hann ringa mig först och meddela att Bibban, mormor, dött.

Det var dags för henne. Inga tårar och knappt någon förvåning. Bara förvirrad.

Jag avstyrde alla planer och åkte med mina kusiner och min bror. Det är första gången jag sett en död kropp. Ansiktet verkade tillhöra någon annan, någon jag inte kände igen som henne. Det var särskilt något med den stela näsan. Kanske som om den fastnat i ett andetag.

Nu kommer tomheten att infinna sig. Det livet, det sättet och känslan av henne i den platsen, har upphört.

loosing your affection

2005-11-17T14:41:00.000+01:00

Fotografierna jag använder i det här kollaget tog jag 9/9-05. Titeln är en låt av Future Bible Heroes som också är ganska rolig dagar man inte bekänner sig allt för sårbar.