Minnenas samling

Den sista dagen kom den här hösten. Ändå. Fast vi förut, många gånger, trott mormor skulle dö ifrån oss. Komplikationer vid operationer, kroniskt dålig lungkapacitet och mycket annat som hör ålderdomligheten till. Ensamhet hörde i alla fall inte till. Det senaste året har jag känt hennes hem som min extra bostad. En boning för något opretentiöst men viktigt. Jag brukade slagga hos henne, bror häckade där och en kusin hängde. Det låter som EFS ungdomsgård i byn där jag växte upp. Med snus fast utan tillhörande mopedpojkar och hos mormor bara pingisbord på TV. Sportfantast. Hon såg snö under skidor innan jag plockat fram vinterskor i Norrbotten. Men det är inte nostalgians höst, det ska inte spinnas vidare på ömma känslor. Ömma, sårbara och försiktiga rörde sig mina känslor för henne när jag var yngre. Minns tydligt då jag var 17 år och bestämde mig för att vi båda tyckte om varandra. Älskade henne nu. Svulstiga ord som inte är passande. Aldrig har väl någon varit så osentimental som hon och därför ska jag sluta nu. Hon kremerades och vi gick hem för att äta mat, dricka vin, kaffe och uppdatera oss på kusinfronten. Mycket nytt. Mycket familjärt. Alla barn, barnbarn och barnbarnsbarn var med. Bibban hade älskat sin egen begravningsdag.