de intellektuella konstnärerna

Nu på morgonen skulle jag redigera bilder som jag dröjt en månad med att leverera till ett brudpar. Skäms. Med frukosten fastnade jag vid morgontv:n då Ruben Östlund skulle intervjuas. Han skulle kunna tillhöra det fack av konstnärligt sinnade män som jag bara inte står ut med - självgoda och dryga med en attityd om att de förstått något som vi andra borde...
Men den här regissören tycker jag om. Jag gillar hur han intellektualiserar film och inte sticker under stol med sina pretentioner. Det han säger är på riktigt intressant! Jag ursäktar till och med hans öööh:ande (något slags maktutövande enligt SR-programmet Språket) Filmerna han gjort är helt brutalt underhållande och möjliga att se flera gånger om. Visst hade jag svårt för Gittarrmongot första gången jag såg den. Den bankar förstås på moralens nerver, en moral vi lärt oss som någonstans är mer ett överlägset beskyddande.

Nu ett snabbt hopp till konserten jag var på igår: Matti Alkberg och Kristian Anttila på Babel. Varför?
Jo för att Alkberg står för det äkta, det han sjunger om känns sannt och på samma sätt rått som Östlunds filmklipp. Utan Alkberg stannar musiksverige. Minns du hur vi på musiken i skolan lärde oss spela BQ-låtar? Jag minns hur vi sjöng "patronizing scum that you are..." (och allt återupprepar sig - koppling till Gittarrmongot)

Det var inte Nervernas bästa konsert men jag blev ändå glad. Jag kan inte undgå bli glad av att se dem, lyssna på dem och se hur de påverkar människorna som går dit. Väldigt många i publiken såg inte ut att vara mycket äldre än 17 och de var naturligtvis där för Anttila. Ändå verkade de nyfikna på vad de äldre i publiken gillade med den där överviktiga blonda norrbottningen som ylade på scen. Några buggade på Alkbergs uppmaning och jag kan inte låta bli att se mig själv i deras små taniga kroppar som aspirerar på att vara vuxna.

Har jag ens utrymme för att skriva ner Anttila? Jag tyckte att Paul Weller var en riktigt bra låt när den kom men snart väcktes frågan- Har han kastat en molotov? Antagligen inte är svaret på frågan. Av hans musik fick jag mer och mer känslan av att han försökte skriva ett soundtrack till en generation (typ Håkan Hellström, Janis Jopplin, Refused råkat göra). Kanske har han lyckats för de tonåringar som lyssnar och jag är tio år för gammal men något är fel med hans attityd. Det känns så falskt. Som att han vill få oss att tro han har ett socialt patos men i sjävla verket ska han ge ut en skiva som heter "Svenska flickor". Om han försökte skämta så fattade inte jag. Det tror jag inte beror på att jag är dum, tvärtom. Det kändes som att jag genomskådade bandmedlemmarnas egentliga vilja och drivkraft där de rockade loss med sina instrument. Det kändes som att jag var ofrivilligt där och till slut satte jag mig ned vid baren med en gratistidning (Nya upplagan, förövrigt extremt bra).

Sammanfattning: Verkligheten - bra. Förljugenhet och yta - dåligt.

Ja så måste jag rikta ett tack till Matti Alkberg och Nerverna för att de gör den musik de gör och inte slutar med det. Tack till Christian Ramirez, sveriges bästa trummis (har jag sagt det förut?).