detta är inte en löp(b)logg 2

Idag var jag stel i musklerna och hade inte disciplinen att pressa mig över 8 km. Det gick helt enkelt för slött för mig för att jag skulle tycka det var roligt med ännu ett varv runt gässen i pildammarna.

Jag när en viss rädsla för att löpningen ska göra mig till en torr typ. Idrottare ger ofta ett så vansinnigt tråkigt intryck och jag har alltid levt med bilden av att intresse för idrott är en enkel vardagsflykt. Kunde aldrig bli en bra fotbollsspelare för jag kunde aldrig ge allt av min fritid eller helt och hållet "offra mig" (som det hette). Det var något riktigt fint att offra sig för laget. Det var kul med fotboll men också ett otroligt grupptryck som ledde till kompromiss med sig själv.

Tydligen är det så att kvinnor i fotbollslag känner en mer kollektiv anda än män som spelar fotboll med varandra. Kanske är det därför unga män sprutar kiss på varandra i omklädningsrummen eller tvångsrakar könet på den medspelare som gjort mål? Han ska komma ner på jorden liksom. Såna ritualer fortsätter i lumpen och så klart, föga förvånande, in i andra manliga sfärer såsom poliskåren (senaste nytt från den världen).
Kan ju bara fantisera om att en kvinna som drog ner byxorna på sin arbetsplats inte skulle förklaras psykiskt störd på något sätt. Eller radikalfeminist?

Tillbaka till min träningsverk. Jag är inte svag, jag har sprungit en halvmara. Jag och syster sprang Broloppet i lördags och trots blöta skor, kilometrar av uppförsbacke och köer till vattnet så kom jag in på 1:55:56. Ändå nöjd.
Hejja, hejja, hejja!