ta sig över

Söndag morgon, kl.08.00, platsen är Gamla Ullevi, Gbg. Vi är en stor samling som har sovit i en pingishall över natten och de sista ramlade väl in frammåt småtimmarna. De hade den enda nyckeln med sig för att kunna låsa om oss sen vi alla somnat.
Innan alla vaknat ska jag ta bussen hem till Lund. Det är bitande kallt och snö har rasat från himlen hela helgen. Motorvägar i Skåne har stängts av och tillfälligt har ingen tågtrafik gått. Det är ganska ljust utomhus och faktiskt några bilar och människor i rörelse. Viss frostbitenhet till trots. Ut ur salen manar jag mig med packning som mest består av extrakläder "om olyckan skulle vara framme". Det var den aldrig så jag grymtar en del över den löjliga bördan. Bakom mig går dörren i lås och jag tänker att bra! Då behöver de ju inte ha låst grinden ut till parkeringen också!
Grinden är låst, det är galler, 3 meter högt och tre linor taggtråd som avslutning. Jag slår en desperat signal till det enda numret jag har till en vän som ligger inne och sover. Men han stänger av telefonen.
Jahaja, jag synar taggtråden och grinddörren. Sen kastar jag över sovsäck, liggunderlag och ryggsäcken med kameran och stänger öronen för motljusskyddet som krossas. Jag har inga vantar. De är borttappade likt otalet andra jag en gång burit. Det är metall och istid. Jag tänker på min nya anorak och mina nya jeans som måste offras! Jo, det är sant, det tänker jag på och gör en liten ekonomisk kalkyl i huvudet men lämnar den därhän för plikten att komma i tid till Lund. Plikt tror jag nog på när allt kommer omkring. Plikt före ekonomisk vinst, eller i det här fallet- icke förlust.
Klämmer in skorna i ett näthål och är för första gången glad jag har gympadojjor och inte stövlar mitt i vintern. Sedan ena foten balanserandes på handtaget och det andra benet på väg över taggtråden. Fastnar i taggarna. Lösgör mig och fördelar vikten lite annorlunda och förflyttar mig så en, två, tre decimeter hgöre upp. Fastnar flera gånger och fingrarna skriker av köld! Fast det dämpar sårsmärtan. Så tänker jag att jag önskar mig ur situationen men att jag verkligen inte vill det ska bli med ett okontrollerat fall mot ishal asfalt. Ser en krossad skalle. Stenhårt koncentrerad och tar mig över vad som senare känns löjligt enkelt.

Det är det där med att bita ihop ibland och vara lite nöjd med hur dagen börjar.