Den här bilden var jag själv inte helt nöjd med. Jag hade två sessioner med den här sångerskan i det kanadensiska popbandet: You Say Party!We Say Die! och ändå blev det inte så bra som det kanske hade kunnat bli. Om jag stannat längre? Om jag pratat mer med henne? Kanske fanns bilden i ett porträtt av hela bandet? Jag kan föreställa mig det nu, men stunden är borta.
Den här bilden blev min lärare mycket nöjd med. En stöddig erkänd fotograf såg den i min portfolio och sa "Even if I wouldn't have cropped it like you have you get away with it and I really like this picture."
Den är romantisk, förförisk med de röda läpparna och den sensuella rörelsen: det är en liten rörelse: kameran eller hon som vrider huvudet?
Kanske kan någon tycka den är lite för mörk- att man velat se mer av hennes mörka ögon men samtidigt så ser de skuggspelet på hennes kind som intressant och ljusets ingång som perfekt ledning och stämningsförhöjjare.
Så kan man alltså lyckas med att välja den rätta platsen för just den personen. Men vad ser jag för styrka i den här bilden om jag nu inte är riktigt nöjd men ändå valt den, och varför är den inte riktigt fulländad i mina ögon?
Jag valde henne efter att jag sett och hört deras spelning och det här är ganska omedelbart efter de klivit av scenen. Hennes smink är glansigt av svett. Hon har sjungit med en hård obeveklig stämma som passar just den sortens skrammliga musik. Det går inte att visa med en bild vad för slags musik hon spelar men om man sätter en liten text till- namnet på bandet, stället de spelade på och kanske ett ord om hur det lät- så blir det nog för många av vår (gemensamma) generation uppenbart vad det handlar om.
Hon klär sig i en stil som är typisk för just den här stunden i just de här kretsarna kring just den här musiken. Det feminint gammelmodiga som möter den ständigt nutida uppkäftigheten som rockmusiker ska ha: för att vi ska imponeras av dem, för att vi ska attraheras av dem, för att vi(män?) ska förstå att kvinnan är grym på vad hon gör. I mitt kameraöga ikläder hon sig rollen som prinsessan som samtidigt är för modern, för nutida, för att beveka sig.
Det bilden säger är alltså olika beroende på vilka populärkulturella referenser vi har. Jag vet att jag inte vill producera allsköna porträtt men sådan tolkning är inte upp till mig. Vill de inte se en rock-brud så ser de inte det ändå.
