Loranga, Loranga

Vem ska lyssna på pop-musiken om inte jag är hemma? Jag bara frågar!

Det är i en seriestrip tecknad av Sara Olausson som Loranga försvarar att han inte arbetar. Det sitter fast inuti mig men ovanpå mina axlar sitter Luther. Tungt förut, mindre tungt nu men tillräckligt för att jag ska känna viss stolthet och njutning i att ha skaffat mig ett slitgöra. Det är kanske mitt lestadianska arv. Fast då skulle det inte godkännas att jag serverar alkohol till lättjefulla och hopplöst sökande.
Jag har iaf statlig icke subventionerad ledighet [jullov] så lättjan är så gott som ordinerad. Ikväll ska jag därför avrunda popmusiken med en populärkulturell bok. Även om tv-tablån skulle vilja lura mig så blir det inte Grinchen [läs julfilm med kaostema]
Till julefriden har jag idag bidragit med: Ett brytbröd i form av en julgran. Gett bort en av mina vinterjackor samt emottagit en s.k. julklapp. Det var en fin gåva men vållade samvetskval för att jag inte skänkt något på omvända hållet. Det är ju självklart- för det är den här tidens uppvaktning som alla kan förstå. Vid julen talar alla samma språk av kärleksfullhet, ömhet, omtanke m.m. nämligen konsumtionens lingua franca.

Kul kultur

Om morgnarna brukar jag vakna till liv med hjälp av 1)tvätta sig 2)frukost & kaffe 3)D.N.
Den sista anledningen är tudelad. Ibland beror uppvaknandet på den välkända upprördheten över ledarsidorna, debattsidorna, fokus på Sthlms innerstad eller några kg extra papper om bostäder och bilar. Niklas Ekdahl har den här veckan dragit till sig lite extra av min ilska och Mauricio Rojas inledde ju starkt med att lyckas få en sida debattinlägg publicerat för att slå an tonen innan Brås resultat nått någon annan. Hursom, det är självklarheter. Ett annat sätt är skrattet. Det handlar inte om att nyheterna på något vis är glädjande. Ibland är det förstås seriesidan men oftast är det det otroliga språk!
Idag fastnade jag lustigt nog för de enklast formulerade tv-sidorna. De kan jag finna mig läsa, inte för att veta vad kvällen ska ägnas åt, utan för att veta vad urvalet som erbjuds för säsongen har för tendens.
Ikväll kl.20 visas Ensam Hemma. Det är en märklig tid för film- tänker jag först, men sen ska kanalen rymma ännu en av de gamla godingarna för min generation. Nämligen Grease. Det är intressant filmval. Är det lättköpta tittarsiffror när ungdomar börjat gå på jullov? Eller har de tänkt sig visa julkomedier á la kaostema under fler kvällar den här veckan? (förslagsvis: Ett Päron till Farsa, Nu är det jul igen)
Inte så spännande fundera länge på. Jag bara konstaterar att gemene man lär uppskatta den upplättningen av kvällen efter inledandet av en hel serie (låt oss fortsätta vältra oss!) om den stora flodvågens överlevande. (Vad skulle du göra om du trodde du skulle dö men sen överlevde- skulle du omvärdera delar av ditt liv? Kanske, möjligen eller självklart? Här följer vi alla människor som gjort det men inte en enda som tar lite lättsammare på livets betydelse)

En kul text bredvid klockslagen finner jag i 3:ans tablå.
"45 minuter. Dokumentärserie. Renée Nyberg och Calle Norlén gör en djupdykning i året 1995. Vad hände då?"

-ja, det vill jag också veta. Vad kräver en djupdykning? Hela det spännande året då vad hände egentligen? Hur djupt ska de hinna på 45 minuter isåfall...Och dessa kulturpersonligheter dessutom. Var inte Nyberg ledare för ett nervkittlande parförmedlingsprogram den tiden? Spelar mig ingen större roll. Fick ett litet skratt den här morgonen innan jag disciplinerade mig att promenera till skolan. Trots jullov och dygnet runt underhållning från tv-rutan.

Journalismen...

Kommentar till DN:s nyhetsrapportering

"De högerextrema höll sin demonstration under lugna former och polisen lyckades förhindra motdemonstranterna från att ta sig dit."

...eller så blir polisens felsatsningar de politiskt korrekta.

För att börja i slutet av ovan citerade mening från D.N 11/12 så, var det knappast mycket för polisen "att förhindra" då antifascistiska aktivisternas intentioner inte var att åka till Rönninge station. Tvärtom. Man ville undvika konfrontation med nazister i Salem för att det tidigare år inte gett önskat resultat för antifa-rörelsen och antalet tillresta nazister har ökat mellan åren. Att några veckor innan blockaden av centralstationen sprida ryktet började ställa till problem för nazisternas organisering. De försökte desperat hitta andra lösningar och när även Karlbergs station skulle domineras av antifa-människor blev det ännu värre för dem. Detta tillsammans med de sabotage som utfördes under dagen försenade deras marsch med 1 timme- vilket är en liten seger i sig!
Att sedan allt våldsamt hände inne i stan medan nassarna marscherade "under lugna former" är väl ett spännande sätt att bedöma vad som är rätt eller fel. Rätt/fel för antifascistisk politik och rätt/fel av polisens agerande. Varför får de som manifesterar ett våldsauktoritärt samhälle demonstrera ostört av ordningsmakten?
- För att en del av deras image är att de klär sig och talar som att de förespråkar en ny stabilare ordning.

Svårt har polisens arbete blivit mot (märk väl att det är så det är upplagt) de som kräver ett uppvaknande och en förändring av samhället som gror främlingsfientlighet.
- Också antifascisterna förespråkar prydlighet och är så välorganiserade att det var deras planer som gick i lås den här lördagen i december.

Efter en rapportering av det våldsamma så går DN.s reporter vidare till den klassiska familjeintervjuen vid den föredömliga manifestationen som NMR anordnat. Tyvärr låter de omskriva historien (igen!) genom ett uttalande som hyllar skolan och sedan förvisar nazismen till 30-och 40-talen! Det är fy skam att inte bättre förstå upploppen och samlingen av nazister, en lördag i december som kommer att återkomma så länge polisen är fascisternas vänner.

Stilighet

Stilig är ett av de mer positivt laddade komplimangerna jag känner till. Det finns andra som klingar illa i mina öron. Ofta påstås de sägas med positiva laddningar såsom ömhet, kärleksfullhet eller (fräckt nog) omtanke. Den ursäkten för att använda de förminskande, nedvärderande orden får mig än mer att rysa. Stilig har nog alltid varit en komplimang- dock inte alltid för kvinnor. Förut trodde jag stilig var ett ord som passade för subtil manhaftighet eller kanske gentlemannaskap i ögonfröjdande förpackning. Möjligen passade det också i sportsammanhang- såsom en bollspark in i målkrysset.
Den här helgens stilighet står Nina Simones version av Suzanne (Leonard Cohen) för. Det är delad förstaplats med Paul Newman som Butch Cassidy (i filmen om denne och Sundance Kid).
Rätt så snävt, visst.

Minnenas samling

Den sista dagen kom den här hösten. Ändå. Fast vi förut, många gånger, trott mormor skulle dö ifrån oss. Komplikationer vid operationer, kroniskt dålig lungkapacitet och mycket annat som hör ålderdomligheten till. Ensamhet hörde i alla fall inte till. Det senaste året har jag känt hennes hem som min extra bostad. En boning för något opretentiöst men viktigt. Jag brukade slagga hos henne, bror häckade där och en kusin hängde. Det låter som EFS ungdomsgård i byn där jag växte upp. Med snus fast utan tillhörande mopedpojkar och hos mormor bara pingisbord på TV. Sportfantast. Hon såg snö under skidor innan jag plockat fram vinterskor i Norrbotten. Men det är inte nostalgians höst, det ska inte spinnas vidare på ömma känslor. Ömma, sårbara och försiktiga rörde sig mina känslor för henne när jag var yngre. Minns tydligt då jag var 17 år och bestämde mig för att vi båda tyckte om varandra. Älskade henne nu. Svulstiga ord som inte är passande. Aldrig har väl någon varit så osentimental som hon och därför ska jag sluta nu. Hon kremerades och vi gick hem för att äta mat, dricka vin, kaffe och uppdatera oss på kusinfronten. Mycket nytt. Mycket familjärt. Alla barn, barnbarn och barnbarnsbarn var med. Bibban hade älskat sin egen begravningsdag.