nollnolltalets...
Lista
Ja, känner igen mig mycket i den men det är ändå något som stör så förbaskat. Det är irriterande när någon gör en bäst-av-lista och låter det mest kommersiella dominera. Nej, motivet bakom produktionen avgör inte kvaliteten men jag vill nog hävda det kan avgöra känslan. När vi sorterat genrer är det känslan som återstår för avsändaren som enda medel att nå mottagaren. Igen, nej, jag tror inte att det kommersiella alltid förstör känslan. Ibland prickar det bara så rätt. De stunder då det blivit rätt har listan i stort lyckats fånga.
Crazy in love med Beyoncé var en floorfiller. Jag minns nattklubbar i Bangkok och folk som tog alla steg de vågade medan hon, sångerskan, åmade sig på tv-skärmar ovanför bardisken. Däremot kan jag inte se varför någon mer låt från henne får vara med och verkligen inte varför Britney Spears comeback får plats före Hidden Cameras Ban Marriage eller varför inte Anna Ternheim ens är med. Jag köper den lite kommersiella touchen - det är inte bara musik av band man vill höra varje dag, det är inga Matti Alkberg, ingen Bonnie Prince Billy eller min nya absoluta favorit, Karen O, för den delen heller. Samtidigt finns ju pärlorna där! BD's värdiga avslut, Håkan Hellströms ballader och Martha Wainwrights skär. Jag bockar djupt för The Knife som verkligen gav svensk musik något speciellt under 00-talet och säkerligen kommer fortsätta göra det. Kanske kommer vi se dem i nya konstellationer, för de verkar inte sälla sig till dem som stadgar sig nöjt med ett vinnande koncept. De skapar nog nya vinster. Den elektroniska pop-duon/-gruppen är så mycket 00-tal ändå - flera band återfinns på listan. De har spelat roll för hur det ska låta för att vi som dansade oss svettiga ska hajja till.
Jag förstår listan och samtidigt vill jag möblera om den. 100 låter på ett decennium är 10 låtar om året och det ger för stor möjlighet till utsvävningar.
Vi konstaterade igår att vi slutat vara ungdom och därmed slutat lyssna på musik på det där sättet då musiken får säga ALLT om allt viktigt. Vi hör Florence Valentin och gillar det verkligen, men det fällande omdömdet blir ändå- Vilken tur för dagens tonåringar att det här bandet finns. De måste spela stor roll för dem. De skulle gjort det för mig om jag varit tonåring nu.
Vi har inte slutat gå på spelningar. Vi har inte slutat leta ny musik. Vi har inte ens slutat bli helt betagna av ljud och melodier. Det är bara det att vi inte ger oss hän till bristningsgränsen längre.
Nu kommer iaf ett tips för musik som kan svepa dig bort. Karen O and the kids på soundtracket till Where the wild things are*.
*Barnboken Till vildingarnas land av Maurice Sendak har blivit film i Spike Jonze regi. Känslan av boken finns där med rädslor, vemod och skräckblandad förtjusning. Den håller inte helt och hållet tyvärr med sitt berg-och-dal-baneåkande i känslor och tempo. Men ändå så fin att jag tänker på den om och om igen.
Ja, känner igen mig mycket i den men det är ändå något som stör så förbaskat. Det är irriterande när någon gör en bäst-av-lista och låter det mest kommersiella dominera. Nej, motivet bakom produktionen avgör inte kvaliteten men jag vill nog hävda det kan avgöra känslan. När vi sorterat genrer är det känslan som återstår för avsändaren som enda medel att nå mottagaren. Igen, nej, jag tror inte att det kommersiella alltid förstör känslan. Ibland prickar det bara så rätt. De stunder då det blivit rätt har listan i stort lyckats fånga.
Crazy in love med Beyoncé var en floorfiller. Jag minns nattklubbar i Bangkok och folk som tog alla steg de vågade medan hon, sångerskan, åmade sig på tv-skärmar ovanför bardisken. Däremot kan jag inte se varför någon mer låt från henne får vara med och verkligen inte varför Britney Spears comeback får plats före Hidden Cameras Ban Marriage eller varför inte Anna Ternheim ens är med. Jag köper den lite kommersiella touchen - det är inte bara musik av band man vill höra varje dag, det är inga Matti Alkberg, ingen Bonnie Prince Billy eller min nya absoluta favorit, Karen O, för den delen heller. Samtidigt finns ju pärlorna där! BD's värdiga avslut, Håkan Hellströms ballader och Martha Wainwrights skär. Jag bockar djupt för The Knife som verkligen gav svensk musik något speciellt under 00-talet och säkerligen kommer fortsätta göra det. Kanske kommer vi se dem i nya konstellationer, för de verkar inte sälla sig till dem som stadgar sig nöjt med ett vinnande koncept. De skapar nog nya vinster. Den elektroniska pop-duon/-gruppen är så mycket 00-tal ändå - flera band återfinns på listan. De har spelat roll för hur det ska låta för att vi som dansade oss svettiga ska hajja till.
Jag förstår listan och samtidigt vill jag möblera om den. 100 låter på ett decennium är 10 låtar om året och det ger för stor möjlighet till utsvävningar.
Vi konstaterade igår att vi slutat vara ungdom och därmed slutat lyssna på musik på det där sättet då musiken får säga ALLT om allt viktigt. Vi hör Florence Valentin och gillar det verkligen, men det fällande omdömdet blir ändå- Vilken tur för dagens tonåringar att det här bandet finns. De måste spela stor roll för dem. De skulle gjort det för mig om jag varit tonåring nu.
Vi har inte slutat gå på spelningar. Vi har inte slutat leta ny musik. Vi har inte ens slutat bli helt betagna av ljud och melodier. Det är bara det att vi inte ger oss hän till bristningsgränsen längre.
Nu kommer iaf ett tips för musik som kan svepa dig bort. Karen O and the kids på soundtracket till Where the wild things are*.
*Barnboken Till vildingarnas land av Maurice Sendak har blivit film i Spike Jonze regi. Känslan av boken finns där med rädslor, vemod och skräckblandad förtjusning. Den håller inte helt och hållet tyvärr med sitt berg-och-dal-baneåkande i känslor och tempo. Men ändå så fin att jag tänker på den om och om igen.
posted by zackan at 23.1.10
0 comments
