inte blindtarmen men virus

Obekväm på sjukhus. Först känner man sig riktigt sjuk, så sjuk att man bör få slippa allt. Ryggen. Magen. Benen. Feber. Spya. Benen viker sig. Magen krampar. Sen tvingar någon en till sjukhus och genast känner man sig alldeles för frisk för att vara där. Oroliga doktorer bekräftar ens självömkan och man finner sig i att undersökas om och om igen. Först när de lämnar en utan övervakning sker nästa förändring i sinnet. Man ligger i akutsalen på en rullande metallsäng med dropp i vänstra handen. Alldeles nära ligger en man under en filt med slangar kopplade till näsan och bredvid en tunn gammal dam med blöja. Det är fullt av patienter och sköterskor och kvällsronden för läkarna har börjat. De går igenom ens eget fall och sen, när de vänder ryggen till börjar tristessen krypa på riktigt. Känner mig inte alls särskilt febrig längre, värken i benen spelar ingen roll när man ligger ner och vad gäller magen har jag ju inte kunnat ta emot mat att uppröra den med på länge. Ingen stimulans längre. Så jag skriver villigt under pappret som avskriver sjukhuset från något ansvar vad gäller min hälsa och mitt liv. De har erbjudit vård och jag har vägrat ta emot den. Jag lovar att återkomma när/om värken kommer igen. Då är det blindtarmen som ska opereras. Men inte den här gången. Ett tungt virus som försvann över två dygn.