ta sig över

Söndag morgon, kl.08.00, platsen är Gamla Ullevi, Gbg. Vi är en stor samling som har sovit i en pingishall över natten och de sista ramlade väl in frammåt småtimmarna. De hade den enda nyckeln med sig för att kunna låsa om oss sen vi alla somnat.
Innan alla vaknat ska jag ta bussen hem till Lund. Det är bitande kallt och snö har rasat från himlen hela helgen. Motorvägar i Skåne har stängts av och tillfälligt har ingen tågtrafik gått. Det är ganska ljust utomhus och faktiskt några bilar och människor i rörelse. Viss frostbitenhet till trots. Ut ur salen manar jag mig med packning som mest består av extrakläder "om olyckan skulle vara framme". Det var den aldrig så jag grymtar en del över den löjliga bördan. Bakom mig går dörren i lås och jag tänker att bra! Då behöver de ju inte ha låst grinden ut till parkeringen också!
Grinden är låst, det är galler, 3 meter högt och tre linor taggtråd som avslutning. Jag slår en desperat signal till det enda numret jag har till en vän som ligger inne och sover. Men han stänger av telefonen.
Jahaja, jag synar taggtråden och grinddörren. Sen kastar jag över sovsäck, liggunderlag och ryggsäcken med kameran och stänger öronen för motljusskyddet som krossas. Jag har inga vantar. De är borttappade likt otalet andra jag en gång burit. Det är metall och istid. Jag tänker på min nya anorak och mina nya jeans som måste offras! Jo, det är sant, det tänker jag på och gör en liten ekonomisk kalkyl i huvudet men lämnar den därhän för plikten att komma i tid till Lund. Plikt tror jag nog på när allt kommer omkring. Plikt före ekonomisk vinst, eller i det här fallet- icke förlust.
Klämmer in skorna i ett näthål och är för första gången glad jag har gympadojjor och inte stövlar mitt i vintern. Sedan ena foten balanserandes på handtaget och det andra benet på väg över taggtråden. Fastnar i taggarna. Lösgör mig och fördelar vikten lite annorlunda och förflyttar mig så en, två, tre decimeter hgöre upp. Fastnar flera gånger och fingrarna skriker av köld! Fast det dämpar sårsmärtan. Så tänker jag att jag önskar mig ur situationen men att jag verkligen inte vill det ska bli med ett okontrollerat fall mot ishal asfalt. Ser en krossad skalle. Stenhårt koncentrerad och tar mig över vad som senare känns löjligt enkelt.

Det är det där med att bita ihop ibland och vara lite nöjd med hur dagen börjar.

uppgift: landskap: november-05: diapositiv

Den egocentriska årskrönikan

Året som ångras och var det absolut bästa.
Året då ordningen återställdes. Förvirrat och alldeles självklart. Som många andra år kan sammanfattas.
Jag är glad.


mottot var:
"Imorgon ska jag bli stark"

Det är spännande märka hur vi människor så lika reagerar på tiders förändring. De flesta förändringarna sker med all säkerhet inte när klockan slår midnatt 31:a januari, ändå är det då vi ska tänka på dem. Tänka högt så alla vet att vi är reflekterande och alltså människor (Descartes utspelad?) likt alla andra som gör likadant. Jag började min egentliga nya tid- mitt nya år- när sommaren övergick till skoltermin och det blev slut på slutna korridorer. Det skulle vara slut på "strukturlöshetens tyranni" med ny bostad(kollektiv) och praktiskt hantverk av idéerna som rörde runt i huvudet(Fotoskolan Skåne).
Det låter så oerhört! Bara för mycket! Pinsamt!
Det är ändå så mycket större för många än jag någonsin erkänt det vara för egen del. Inte ens när hela kroppen var taggig, balansen svajjig och pulsen likt en elitidrottares. Vilken elitidrottare skulle du vara rädd ta i för att du inte riktigt vågade lita på sammansättningen av kött och blod skulle hålla samman?

Början av året är jaget mitt uppe i allt, överallt, energisk så det skräms. Allt skulle, kunde, vara prefekt.
Jag ber om att (det eventuella) felet ska bli utpekat och åtgärdat. Nej, ibland får man klara sig och "det finns saker man inte kan begära av sina nära" (som en inte så obetydlig någon sa. Fast nästan ett helt år före).
Men så kom ett beslut från högre instans om att en väl bevarad hemlighet(?) skulle avtäckas och åtgärdas.
Lättad men då ville jag ändå vägra. Som ett barn som sparkar biter och slåss fast det är kramar som alla barn vill ha.

Hjärnan och kroppen fungerar inte alltid fast än det verkar som om man är klar och intelligent. Delar kopplas bort och det är skrämmande först senare då man minns vad man inte mindes då. Det är skrämmande medan man låter det ske, att vara medveten om förödelsen, vilja och ändå inte vilja hejda den. Ville veta varför det skulle hejdas.

Vissa saker klarar man inte själv fast jag inte gör annat än intalar andra jag kan. Sen visar det sig att de ändå tycker att "man kan". Fast då är det liksom försent. Då har man gjort sig så liten och behövande att [tex. något så simpelt som en promenad på egen hand] är höjden av emancipation!
Pillertåget klivs på och det följer spåret som övervakas. Styra tåget var jag ädnå tvungen. Autopiloten kopplades in men jag fick inte släppa ratten. (Så står det faktiskt i en del instruktioner för dylika fordon: för människor som inte räds förlora kontrollen)

Det slutade så bra det där året, det jävliga blev förträffligt under hösten. Dock med en stor dalgång, mormorsdöd och annan verklighet som inte är kalas. Det skedde ungefär precis samtidigt som jag började med den här pinsamheten (blogspot). Det är okej, jag skäms inte för att erkänna det: det är för att få skriva om mig själv.
Tack till er alla andra.