Kvinna – aldrig ett liberalt subjekt.

Europarådet sa i oktober ja till att tillåta vårdpersonal att neka en kvinna abort. Resolutionen får konsekvenser även i länder där fri abort är lagstadgat, däribland Sverige. Sedan några brännande debattinlägg i slutet av oktober förra året har inte svensk media skrivet om frågan eller följt upp beslutet. Det är naturligtvis för tidigt för statistiskt underlag men det finns anledning att tro att tystnaden kan bero på andra saker. En orsak är ett klassiskt antagande om könsroller och en annan en tro på liberalismens grundläggande värderingar.

Först några ord om könsrollens logik, den punkt som RFSU och Vårdförbundet främst lyfte fram i sin kritik av resolutionen.

Argumenten för abort ur en hälsoaspekt är starka. Argumenten mot abort talar däremot aldrig vetenskapligt från en hälsoaspekt för kvinnan. Fostrets liv, hälsosamt eller ej, går alltid först i abortmotståndarnas logik. Att föda barn är en kvinnas biologiska öde och de faror det kan medföra tillhör samma öde. Om medicin och vård kan hjälpa är det förstås bra, även för abortmotståndaren, men om det innebär att rädda kvinnans liv framför det ofödda barnets så tar den biologistiska vägledaren över. Kvinnans ska befruktas, bära och föda barn. Blir kvinnan ofrivilligt gravid får hennes vilja ge vika för det oundvikligt biologiska. Kvinnors kroppar inte är deras egna att bestämma över.

Denna könsmaktsordning skyller vi gärna på de kristna samfundens inflytande men glömmer att EU också gett utrymme för de religiösa att ta över.

EU-resolutionen handlar inte bara om en ideologisk skiljelinje mellan de sekulära och religiöst motiverade krafterna. Det handlar också om att projektet EU med sin liberala agenda behandlar reaktionära krafter på ett naivt sätt. De religiösa bör inte tillåtas det inflytandet men EU bygger på falska föreställningar om jämlika medspelare och i grunden gemensamma intressen.

Resolutionen är ett uppenbart bevis på att konflikten består mellan det ofrånkomligt patriarkala tänkandet och det feministiska motståndet. Rätten till sin egen kropp är en närmast oantastlig föreställning bland sekulära män. Rätten till sin egna manliga kropp. Att de sitter tysta när de religiösa låter kvinnans kropp bli till EU:s är för att det garanterar deras egna maktpositioner. Det är ett typiskt exempel på liberalernas logiska kullerbyttor och hur den liberala jämlikheten är en schimär som upprätthåller ojämlikhet: mellan könen och mellan klasserna. För även om det här beslutet berör alla kvinnor kommer de med pengar även i fortsättningen ha möjlighet att betala för sin hälsa när alla offentliga medel nekar dem den.

Det här är alltså inte bara en fråga om att de sekulära liberala måste skydda de kvinnor som lever i religiöst styrda stater, ur vilket perspektiv debatten än så länge belysts. Det är också en fråga om huruvida vi ska låta EU:s liberala agenda styra över oss och våra jämlikar, oavsett land, kön eller religiösa tillhörighet.

detta är verkligen inte en blogg om löpning

för jag har skadat mig. Jag fick en jättesnabb cykel (Nishiki - 82) i födelsedagspresent. Istället för att tänka på fart och försiktighet tänkte jag på att steka svamp. Då såg jag ett hinder, försökte väja men cykel vobblade och jag vände framhjulet framåt i ett desperat räddningsförsök- hellre falla under mitt egna beslut än låta ett 3 dm lågt stängsel fälla domen!

Naturligtvis ställde jag mig genast upp och gjorde plats på cykelbanan för alla cyklister som inte stannade för att fråga hur det stod till. Sen kom smärtan på flera ställen i kroppen. Två veckor senare sitter det fortfarande i bröstkorgen så det gör ont att hosta och snyta sig. Lätt att förstå det gör ont studsa omkring på asfalt också.

Egentligen är det inte skälet till att jag inte ska skriva om löpning. Den verkliga orsaken är naturligtvis att ämnet så oerhört snabbt blir uttömt. Eftersom jag egentligen tycker konceptet träning inte är material gott nog för text så handlar ju det till slut bara om att berätta om mina prestationer. Det är ju inte så vansinnigt intressant. Jag är ju inte man!

Prestationer är ju annars lite av ett favoritämne - om inte att skriva om så att skojja om. På min arbetsplats: Lätt att sucka över unga littvetare i nya kläder från Weekday men bedrövligt tänka på professorer som fabulerar sig till livstids titel...
Jag vaknar upp på seminarier med Lars Stenbergs röst i huvudet: "Jag vill ha ett samhälle där folk vet vad de sysslar med och inte bara har hört talas om det!"
Lyssna!

detta är inte en löp(b)logg 3

musiken att löpa till:

Hanna Hirsch - första halvan av skivan Tala svårt är utmärkt när du inte hunnit göra en fullständig låtlista.

The Go-Betweens - Here comes a city, ganska tidigt under passet när du tar in de omgivande kaféerna, klädbutikerna, lekande barn i parkerna och hundar som pissar på stolpar.

Tant Strul - Dunkar varmt, knyter skorna och försöker ignorera alla människor som sitter på bussar rullandes in i stan, gloendes på oss i tights på trottoaren.

No nos moveran - med någon spansk gitarrgrupp. För att påminna mig om vilket lag jag faktiskt springer för.

Dexys Midnight Runners - Breaking Down the Walls of Heartache. Det handlar bara om takten.

Stiff Little Fingers - Alternative Ulster. Alltid rätt känsla.

Dusty Springfield - I only wanna be with you samt I'll Try Anything. Typisk fredagslöpning.


Morrissey - Something Is Squeezing My Scull. För att det verkligen är så det känns när du är förbannad. Förbannad för att springa är en plåga eller du springer för att komma över nån annan plåga.


The Go-Betweens - Born to a Family, för att få glädje i stegen igen.

Avo 8 - Gone Wrong Ökar på stegen.

Spoon - Well Alright, Skönt bekymmerslös låt.

Jonathan Richman & The Modern Lovers - Roadrunner När benen faktiskt känns tunga så är det iaf en jäkla bra rytm att känna nedslagen av fötterna till.

Au Pairs - You Och sen får gitarröset igång kroppen igen och du orkar springa en bit till.

Yo La Tengo - I Wanna Be Your Lover Den håller på så länge att du orkar ända fram till dörren hem.

detta är inte en löp(b)logg 2

Idag var jag stel i musklerna och hade inte disciplinen att pressa mig över 8 km. Det gick helt enkelt för slött för mig för att jag skulle tycka det var roligt med ännu ett varv runt gässen i pildammarna.

Jag när en viss rädsla för att löpningen ska göra mig till en torr typ. Idrottare ger ofta ett så vansinnigt tråkigt intryck och jag har alltid levt med bilden av att intresse för idrott är en enkel vardagsflykt. Kunde aldrig bli en bra fotbollsspelare för jag kunde aldrig ge allt av min fritid eller helt och hållet "offra mig" (som det hette). Det var något riktigt fint att offra sig för laget. Det var kul med fotboll men också ett otroligt grupptryck som ledde till kompromiss med sig själv.

Tydligen är det så att kvinnor i fotbollslag känner en mer kollektiv anda än män som spelar fotboll med varandra. Kanske är det därför unga män sprutar kiss på varandra i omklädningsrummen eller tvångsrakar könet på den medspelare som gjort mål? Han ska komma ner på jorden liksom. Såna ritualer fortsätter i lumpen och så klart, föga förvånande, in i andra manliga sfärer såsom poliskåren (senaste nytt från den världen).
Kan ju bara fantisera om att en kvinna som drog ner byxorna på sin arbetsplats inte skulle förklaras psykiskt störd på något sätt. Eller radikalfeminist?

Tillbaka till min träningsverk. Jag är inte svag, jag har sprungit en halvmara. Jag och syster sprang Broloppet i lördags och trots blöta skor, kilometrar av uppförsbacke och köer till vattnet så kom jag in på 1:55:56. Ändå nöjd.
Hejja, hejja, hejja!

detta är inte en löp(b)logg

Jag sprang lundaloppet 10 km på 51 min och 2 sekunder. Jag gav min främsta konkurrent 6 sekunders försprång vilket var helt ok ungefär två dagar. Trots det placerade jag mig bland de tre bästa i en interntävling. Då dyker en person upp vars resultat är långt bättre och han ska naturligtvis vara med på vår lista vilket petar mig ut från den och de sex sekunderna blir totalt avgörande för min självbild. De sex sekunderna blir en symbol för konkurrentens ständiga försprång i alla avseenden. Eftersom jag är så dålig på att tävla borde jag låta bli. Jag kan inte bestämma mig för om det är värt att satsa allt eller det bara är förgänglig fåfänga att vara ledande. Lite grann är det som att jag nöjjer mig med tanken att "jag skulle kunna ligga först om jag verkligen velat". Nu har jag andra livsmål- högre stående än att jämföra mig med andra!
Jag löper istället för att:
1) hålla mig i trim
2) hålla ångesten i shack
3) imponera på andra

Jag brukar säga att jag springer varannan dag och det är nästan sant. Fredag, söndag och onsdag. Tisdag och torsdag boxning istället. Springer ca 8 km varje gång. Det tar typ 40 minuter. Härmed officiellt att jag hänfallit åt kroppsbyggarkultur. Äntligen har jag börjat uppfylla den önskan och det mål jag satte för mig själv för väldigt länge sen: Att bli stark!
Att vara stark är viktigt.

de intellektuella konstnärerna

Nu på morgonen skulle jag redigera bilder som jag dröjt en månad med att leverera till ett brudpar. Skäms. Med frukosten fastnade jag vid morgontv:n då Ruben Östlund skulle intervjuas. Han skulle kunna tillhöra det fack av konstnärligt sinnade män som jag bara inte står ut med - självgoda och dryga med en attityd om att de förstått något som vi andra borde...
Men den här regissören tycker jag om. Jag gillar hur han intellektualiserar film och inte sticker under stol med sina pretentioner. Det han säger är på riktigt intressant! Jag ursäktar till och med hans öööh:ande (något slags maktutövande enligt SR-programmet Språket) Filmerna han gjort är helt brutalt underhållande och möjliga att se flera gånger om. Visst hade jag svårt för Gittarrmongot första gången jag såg den. Den bankar förstås på moralens nerver, en moral vi lärt oss som någonstans är mer ett överlägset beskyddande.

Nu ett snabbt hopp till konserten jag var på igår: Matti Alkberg och Kristian Anttila på Babel. Varför?
Jo för att Alkberg står för det äkta, det han sjunger om känns sannt och på samma sätt rått som Östlunds filmklipp. Utan Alkberg stannar musiksverige. Minns du hur vi på musiken i skolan lärde oss spela BQ-låtar? Jag minns hur vi sjöng "patronizing scum that you are..." (och allt återupprepar sig - koppling till Gittarrmongot)

Det var inte Nervernas bästa konsert men jag blev ändå glad. Jag kan inte undgå bli glad av att se dem, lyssna på dem och se hur de påverkar människorna som går dit. Väldigt många i publiken såg inte ut att vara mycket äldre än 17 och de var naturligtvis där för Anttila. Ändå verkade de nyfikna på vad de äldre i publiken gillade med den där överviktiga blonda norrbottningen som ylade på scen. Några buggade på Alkbergs uppmaning och jag kan inte låta bli att se mig själv i deras små taniga kroppar som aspirerar på att vara vuxna.

Har jag ens utrymme för att skriva ner Anttila? Jag tyckte att Paul Weller var en riktigt bra låt när den kom men snart väcktes frågan- Har han kastat en molotov? Antagligen inte är svaret på frågan. Av hans musik fick jag mer och mer känslan av att han försökte skriva ett soundtrack till en generation (typ Håkan Hellström, Janis Jopplin, Refused råkat göra). Kanske har han lyckats för de tonåringar som lyssnar och jag är tio år för gammal men något är fel med hans attityd. Det känns så falskt. Som att han vill få oss att tro han har ett socialt patos men i sjävla verket ska han ge ut en skiva som heter "Svenska flickor". Om han försökte skämta så fattade inte jag. Det tror jag inte beror på att jag är dum, tvärtom. Det kändes som att jag genomskådade bandmedlemmarnas egentliga vilja och drivkraft där de rockade loss med sina instrument. Det kändes som att jag var ofrivilligt där och till slut satte jag mig ned vid baren med en gratistidning (Nya upplagan, förövrigt extremt bra).

Sammanfattning: Verkligheten - bra. Förljugenhet och yta - dåligt.

Ja så måste jag rikta ett tack till Matti Alkberg och Nerverna för att de gör den musik de gör och inte slutar med det. Tack till Christian Ramirez, sveriges bästa trummis (har jag sagt det förut?).

den omvända oordningen (om nazism på 1a maj)

"Felaktiga liknelser fortplanta lätt sin felaktighet. En mångfald av felaktiga liknelser kan bli världens öde." Harry Martinson

Nynazister demonstrerar på första maj med paroller stulna från vänstern, till och med från autonoma vänsterns antirasistiska budskap. "En för alla, alla för en" användes i Lund för en antirasistisk vecka kring 30:e november 2005. När den borgerliga alliansen kom till makten bar vänstern banderoller med texten "Tar ni LAS blir det knas". Jag undrar om de aktivister i det bruna tåget i lördags verkligen skulle leva upp till den hälsningen. De bar en banderoll med texten iaf. Dessutom flörtade de med Social Forum-rörelsen genom parafrasen "En bättre värld är möjlig." Det var väl det mest radikala de försökte förmedla men ett starkt vittne om hur de verkligen försöker kopiera den autonoma vänsterns manér. Det är något de lärt sig från Tyskland.
De snubblar förstås på mållinjen. De försöker hyfsa till sig och förbjuder subkulturella attribut. Demonstrationsvakterna ber en hårdrockare dra ner byxorna över sina DocMartens. Det gör naturligtvis att fler kvinnor går med dem. Bland tågets banderoller ryms också deras feministiska linje: "Nationalism är för alla" (med ett långhårigt huvud tecknat med lila mot vitt). De nationalistiska kvinnorna kommer med när männen går i raka led. Det var också vad som hände i NSF (senare Folkfronten, numera Svenskarnas Parti) för några år sedan.

Ett försök att lansera sig som arbetarnas alternativ den röda dagen alltså. En ordentlig arbetare som rakar sig, klär sig i vita sneakers, svart vindjacka, går i raka led och förbjuder frihet. Felaktiga bilder fortplanta sig.

Bildspel på Expo.se